Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ett (parti)namn betyder så lite, egentligen

Miljöpartiets kongress tidigare i början av maj röstade nej till förslaget att byta namn till bara De Gröna. Men frågan kan återkomma. Namnet har diskuterats i partiet och en hel del, bland annat i Västerås, där lokalföreningen ville ta bort ”Miljöpartiet”.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

MP är långt ifrån det första svenska parti som har diskuterat det egna namnet. Flera har också bytt namn.

Senast var det Folkpartiet som blev Liberalerna. Kristdemokraterna började som Kristen demokratisk samling (KDS) för att bli Kristdemokratiska samhällspartiet (KDS), för att 1995 bli Kristdemokraterna (KD).

Moderaterna hette först Allmänna valmansförbundet, 1952 blev det Högerpartiet och 1969 Moderata Samlingspartiet. ”Höger” ansågs avskräckande under 1960-talets radikalism. Partiet skulle i stället samla de måttfulla (moderata).

Bläcket hade dock knappt hunnit torka på det nya namnet förrän Moderaterna gick till offensiv från höger under Gösta Bohman. Partiet framstod snarare som radikalt än måttfullt/moderat i kritiken av den socialdemokratiskt dominerade välfärds-/högskattestaten.

När Moderaterna under Fredrik Reinfeldt politiskt verkligen blev måttfulla/moderata och samlande talade partiet i stället om ”Nya Moderaterna”.

Bondeförbundet blev Centerpartiet, medan Sveriges kommunistiska parti blev Vänsterpartiet Kommunisterna, som blev Vänsterpartiet. Socialdemokraterna har däremot hållit fast vid namnet Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) eller på valsedlarna Arbetarepartiet Socialdemokraterna.

I våra nordiska grannländer har partierna oftare kvar sina historiska namn. I Danmark var dagens högerliberala Venstre en gång vänster, och socialliberala Radikale venstre till vänster om Venstre. De har behållit sina namn, liksom att det traditionella högerpartiet alltjämt heter Konservative.

I Norge heter liberalerna ännu Venstre och högerpartiet heter Höyre. Det hindrade inte Höyre från att växa och gå åt mitten redan på 1980-talet. Arbetarna blir färre i alla länder, men norska S förblir Arbeiderpartiet.

Namnbytena har således långt ifrån varit någon entydig framgångsfaktor. Liberalerna har det kämpigt, och det har gått upp och ned sedan KDS blev KD. Moderaterna har ett namn vars betydelse de inte riktigt har velat kännas vid.

Frågan är snarare varför svenska partier är så ivriga namnbytare. Trendkänslighet, strävan efter att vara moderna och ”förändringsbenägna”?

Det fanns en poäng för Bondeförbundet att byta namn när bönderna blev allt färre. Vänsterpartiet ville lämna (dölja, säger kritiker) kommunismen. Vid partisammanslagningar behövs ett nytt namn.

Men i övrigt är det svårt att se fördelarna med namnbyten. Det viktiga är vad ett parti tycker och gör, inte vad det heter. Det är i grunden bra och något de verkar ha förstått bättre i Danmark och Norge.