Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Gunilla Håkansson Chefredaktör Bohusläningen Bild: Henrik Lundbjörk

Fysisk distans kräver ökad social närhet

Vi behöver ösa massor med kärlek över varandra nu när vi inte kan träffas

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

Det talas mycket om social distansering sedan en tid tillbaka. Men det är många som kritiserar uttrycket, och jag vill gärna sälla mig till kritikerna. För nu behöver vi vara mer sociala än någonsin! Det är fysiskt vi ska hålla distansen. Men socialt måste vi vara tajtare än någonsin, och helst inte bara inom familjen. Vi uppmanas att fejstajma, skajpa eller ringa till våra gamla föräldrar. Men alla gamla har inte egna barn som kan ringa. Så glöm inte andra släktingar och äldre vänner som har så tråkigt just nu att klockorna stannar. Själv chattar jag med en helt ny bekant via Facebook, en farbror som inte tycker livet är så kul nu. Jag tror att många upplever att det är väldigt svårt nu, inte bara gamla och i riskgruppen, men särskilt de som inte mådde så bra innan.

Vi ser mycket påhittighet när det gäller just social närhet, utan fysisk närhet. Ett exempel är Bohusläningens gratisspelningar via vår sajt, där lokala band ger en fredagskonsert och detta fortsätter vi med hela maj.

När min sons flickvän Andrea blev förkyld och blev tvungen att hålla sig inne, piggade vi upp oss med att äntligen se färdigt den spanska serien "Smaken av tusenskönor" som vi hade sett fyra av sex avsnitt tillsammans redan. Eftersom serien utspelar sig i Galicien i norra Spanien där Andrea är uppvuxen är det extra spännande för oss. Vi synkroniserade när vi började titta, så att ingen skulle ligga några sekunder före eller efter den andra och sedan chattade med serien sändes. "Den där gubben verkar så misstänkt att det nog är ett villospår" och "Jag tror att alla är skyldiga. Men vad har hunden för roll i detta, mycket fokus på den."

Samme son fyllde dessutom 25 år för någon vecka sedan, tanken var att vi skulle ha kalas utomhus med hämtpizza, bara den närmaste familjen, sedan blev det iskallt, så då blev vi tvungna att flytta in ändå och satte oss i varsitt hörn av vardagsrummet. Vi får trösta oss med att festligheterna blev svårförglömliga i alla fall.

Mitt i allt kom min andra son hem från Toronto, där han och flickvännen planerat att jobba i ett år. De hann halvvägs innan coronaviruset tog över och Julia förlorade sitt jobb. Konstig känsla att mötas efter många månader och inte få krama sin yngsta son, men eftersom ingen är i riskgrupp kommer vi våga oss på en kram efter två veckor i karantän.

Har ni kommit på några smarta sätt att öka den sociala kontakten utan att öka den fysiska kontakten? Mejla mig era bästa tips - för vi behöver ösa massor med kärlek över varandra nu när vi inte kan träffas. Och glöm inte att inga stormar varar för evigt.