Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jiyan Behrozy Bild: Stefan Bennhage

Har vi plats att minnas alla mördade kvinnor?

Jiyan Behrozy: Jag tänker särskilt mycket på Wilma Andersson, som försvunnit i Uddevalla.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

Den 25 november, internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor. En sådan dag ska inte behöva finnas, men var ska man börja när man läser om alla hänsynslösa, brutala mord mot kvinnor som skett i alla tider? Det är tyvärr en värld fylld av mord och våld som brukats mot kvinnor i går, i dag och tyvärr även i morgon.

Jag går igenom Facebook-gruppen ”Women to remember”, en grupp som uppmärksammar dödsdagen för kvinnor som framförallt mördats, där ­bevisningen inte varit tillräckliga för att kunna sätta dit en gärningsman, eller när fängelsestraffen för flera mordfall är genererande korta. Gruppen finns för att hedra och minnas mordoffren. Ibland dyker en anhörig eller vän upp på sidan, för att påminna om sorgen som finns kvar efter sina döda.

LÄS MER: Tände ljus för kvinnor som utsätts för våld

Vi kan bland annat läsa ett anonymt inlägg, en kvinna beskriver våldet hon levt med i sex år. Hur sambon frågar henne när hon har tänkt börja ”må bra igen”, utan minsta insikt om hur han söndrat henne under dessa år med alla hot. Hela hennes familj och vänner blir hotade varje gång hon vill lämna honom. Den psykiska nedbrytningen som varit så grov under dessa sex år att hon inte vet om hon ska uppfatta sig själv som en vuxen person eller ett barn, trots att hon är trettio år. Konsekvensen av att ha blivit manipulerad i flera år. Hur kommer detta sluta?

Jag läser om Anna som blev mördad 2017 i sin ­lägenhet, av en ensam främling som hon bara ville vara snäll mot och ge en plats och gemenskap till, en 19-årig kille. Annas mamma hittade dottern mördad, liggandes i en blodpöl i hennes lägenhet.

LÄS MER: Brottsstatistiken mot kvinnor är hög

Jag läser om Ros-Britt som kvävdes i sin säng och fick tjugotvå knivstick i kroppen av mördaren, Lena som höggs till döds med trettio knivhugg av pappan till deras tvåårige son, medan sonen tittade på. Vatchareeya, som efter två veckor hittades av Missing People och militären. Hennes kroppsdelar låg utspridda i skogen. Ex-pojkvännen dömdes för dråp. Ett styckningsmord som alltså gick under brottsrubriceringen dråp.

För ungefär 2,5 år sedan blev Hanna gruppvåldtagen av fyra män. Hennes vän blev inlåst i bagageluckan när hon våldtogs. Hannas huvud krossades senare med en sten som vägde 37 kilo, hon avled.

Det här är bara några få kvinnomord jag tagit upp. Jag tänker särskilt mycket på Wilma Andersson, som försvunnit i Uddevalla. Innan man ens har hittat kroppen har man i princip fastställt hennes död. Jag tycker att det säger oss något om vår inställning till kvinnomorden. Att vi gått och vant oss vid dem, att vi har accepterat dem.

Skribenten är ledarskribent på TTELA.