Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Gunilla Håkansson Bild: Edvin Bergström

Hjälpsamma människor i ett kargt landskap

Vart tvättstugenyckeln tagit vägen är fortfarande ett mysterium

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

Bohusläningar är svåra sa de. Inte minst bohusläningarna själva. Jag vet inte om det är min barnsligt trubbiga näsa och stora huvud som utlöser beskyddarinstinkter hos bohusläningarna. Eller om det karga klipplandskapet gjort att människor måste ta hand om varandra för att inte allt för många ska gå under. Eller det kanske helt enkelt handlar om god uppfostran? Det tar i alla fall inte många minuter innan någon erbjuder mig hjälp, dessutom utom att jag bett om det, vid minsta motgång.

I går var det tvättdag och jag låste noggrant hänglåset till tvättstuga och torkrum och gick upp till min lilla lya. Nyckeln till tvättrummet till vänster lade jag i vänster ficka och nyckeln till torkrummet till höger petade jag ner i höger ficka. Ordning och reda, med ett logiskt system! Nästa gång jag kom ner – nyckeln i höger ficka låg där den skulle. Men nyckeln i vänster ficka var borta. Eftersom jag bara rört mig mellan lägenhet och tvättstuga skulle den naturligtvis dyka upp, bara jag letade. Och letade gjorde jag. Det går ju ganska snabbt när man har en lägenhet i samma storlek som en bättre "walk-in-closet". Men nyckeln var borta. Ner igen och leta, leta, leta i tvättstugans alla skrymslen. Min unge tvättstugekompis Rikard förbarmade sig då och försökte med olika metoder att få upp hänglåset. Först försökte han att lirka upp låset. Det funkade inte, så då gick han över till ett resolut uppbrytande av hänglåset. Jag trodde nästan att jag skulle hitta nyckeln i det låsta rummet trots allt, men så enkelt var det inte - vart den tagit vägen är fortfarande ett mysterium. Men jag lyckades komma ut ur tvättstugan innan min tid var ute - annars hade jag antagligen fått en ovän för livet i mitt nya hus. Tvättstugebokningar är närmast heliga. Så jag är oändligt tacksam för Rikards rådiga ingripande!

En stund senare gick jag ut för att hämta en nypa luft och passade samtidigt på att slänga den bruna avfallspåsen. Utanför miljörummet stod en liten kvinna som hade lutat sina kryckor mot väggen. Hon log vänligt och frågade:

– Ska jag ta din påse och slänga den? Jag är ändå på väg in.

Vi följdes åt eftersom jag tyckte att jag kunde kasta påsen själv och min granne ville prompt slänga sin egen. Hon berättade att hon fyllt 90 år och för tillfället hade lite problem med knäna så hon behövde kryckor. Att det kanske borde ha varit jag som hjälpte henne med soporna föresvävade henne helt uppenbart inte.

Bohusläningar är inte svåra. Inte ett dugg.