Alla hoppas, många hjälper till att leta. Men så kommer den dagen när vi tvingas förstå. Wilma Andersson är död. En kroppsdel hittas i hennes egen bostad, där hon också bragts om livet. Allt hopp släcks. Vi chockas, hur kan ondskan finnas så precis intill oss?
Otryggheten och rädslan smyger sig på. Många kvinnor är rädda för att gå ut, på grund av risken för överfallsvåld och våldtäkter. Men när det fruktansvärda våld som drabbade Wilma Andersson läggs till statistiken, förstår man att hon inte är ensam om att dödas i sin bostad. Det vi kvinnor borde vara rädda för – statistiskt sett – är den plats där alla borde ha rätten att känna sig tryggast. Hemmet. När det gäller dödligt våld mot kvinnor är det just bostäder som är den vanligaste brottsplatsen.
Det är i stället unga män som borde vara rädda när de går ut. Brå (Brottsförebyggande rådet) skriver i sin rapport Dödligt våld i Sverige 1990–2017 att för kvinnor är det mycket vanligare att brottsplatsen är inomhus (79 procent) än för män (40 procent). Den vanligaste typen av brottsplats är en bostad för både kvinnor och män, men det är betydligt vanligare bland kvinnor. För kvinnorna rör det sig också nästan uteslutande om den egna bostaden, medan det för män även kan röra sig om gärningspersonens eller någon annans bostad. Bland manliga brottsoffer är det också betydligt vanligare att brottsplatsen utgörs gator och torg.
Motiven är också olika. I samma rapport skrivs att det vanligaste motivet för att kvinnor dödas är separation och svartsjuka från en partner, för männen är det gängkriminalitet eller konflikter.
Visst minskar det dödliga våldet mot kvinnor så sakteliga, men det är fortfarande närmare 30 varje år som mister livet. Sällan kommer det dödliga våldet inom hemmets väggar som en blixt från en klar himmel. Kvinnan bryts först ned, blir förminskad, förlöjligad, hotad och utsatt för våld i en stigande spiral.
Vad kunde vi ha gjort för att förhindra dödsfallen? Det har visat sig att hälso- och sjukvården och socialtjänsten är dåliga på att ställa frågor om våld, även där man faktiskt misstänker att det förekommer. Av 21 undersökta fall av dödligt våld hade 20 av de som dog tidigare haft kontakt med myndigheterna - men inga frågor ställdes. Detta trots att dessa rutinmässigt ska ställas, oavsett om misstanke om våld finns eller ej.
Och hur är det med oss, du och jag? Allt kan inte ligga på kvinnojourerna. Våga fråga! Det kan antagligen rädda liv.
