Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Allt fler är på flykt i Nagorno-Karabach, en region som varit omstridd sedan Sovjetunionens fall. Bild: Sergei Grits
Allt fler är på flykt i Nagorno-Karabach, en region som varit omstridd sedan Sovjetunionens fall. Bild: Sergei Grits

Ida Arnstedt: I flykten eldar de upp sina hem

Fortfarande står omvärlden stum inför en bräcklig fred som mest av allt drabbar de civila.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

Taxichauffören pratar endast armeniska och ryska, jag pratar varken eller. Trots det förstår han precis och skiner upp när jag säger ”Dadivank”. På den slingriga vägen mellan Jerevan, huvudstaden i Armenien, och Stepanakert, huvudstaden i Nagorno-Karabach, ligger ett kloster från 900-talet. När jag besöker det 2016 har de nyligen restaurerat kyrkan och byggnadsställningarna utanför vittnar om att mer arbete planeras. Taxichauffören följer med runt och pekade entusiastiskt ut alla detaljer på kyrkan som jag inte får missa, fortfarande på ryska. Längre bort dukar ett sällskap med flera familjer upp en picknick och jag kan höra deras skratt eka mellan klostrets murar.

Fyra år senare är stämningen en helt annan. Familjerna som bor i byn eldar upp sina hem innan de flyr till Armenien för att undkomma kriget. Nu tillhör området återigen Azerbajdzjan.

Konflikten om utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach har pågått sedan 1991. Regionen tillhörde Azerbajdzjan, men Armenien krävde att den av armenier dominerade regionen istället skulle tillhöra dem. Efter Sovjetunionens fall var kriget ett faktum. Under kriget tvingades en halv miljon azerbajdzjaner på flykt från området. Sedan dess har vapenvila slutits, stridigheter har blossat upp och fredsavtal har diskuterats flertalet gånger – utan någon större framgång. På den tiden stod striden mellan två fattiga länder, men Armenien var militärt överlägset och kunde enkelt överta området. Idag är situationen den motsatta, och konflikten större än endast två länder.

Varje dag passerar 1,2 miljoner fat olja i oljeledningen ”Baku-Tbilisi-Ceyhan” som går från Azerbajdzjans kust vid Kaspiska havet till södra Turkiet. Oljeledningen har ökat båda ländernas intäkter och fört dem närmare varandra, samtidigt som det gett Azerbajdzjan ekonomiska muskler att rusta upp militärt.

När konflikten återigen blossade upp i slutet av september var Azerbajdzjan väl förberedda och med en allierad. Turkiet har bland annat skickat syriska legosoldater till Nagorno-Karabach för att strida för Azerbajdzjan. Men det är inte bara ekonomiska incitament som driver Turkiet: nationalismen i landet har ökat och även det har stärkt relationen till det turkiskspråkiga Azerbajdzjan. President Recip Erdogan har bland annat kallat azerbajdzjanerna för ”vårt broderfolk” och uppmanat dem att fortsätta striderna.

Armenien har sökt stöd från sin tidigare bundsförvant Ryssland, men med begränsade framgångar. När azerbajdzjanska soldater intog södra Nagorno-Karabach stod Armenien ensamt. Till slut hade Azerbajdzjan tagit sig så pass långt in i regionen att Armeniens ledning inte såg något annat alternativ än att skriva under en vapenvila där stora områden tillfaller Azerbajdzjan.

På båda sidorna har civila farit illa, men den här gången är det armenierna som varit mest utsatta. Röda korset beskriver hur barnfamiljer i Nagorno-Karabach tvingats ner i kalla källare för att ta skydd från raketerna. Nu råder det återigen vapenvila i regionen, men gatorna kantas av raserade hus. Familjerna som en gång bekymmerslöst dukade upp en picknick i Dadivank är sannolikt några av dem som inte längre har något hem att återvända till. Fortfarande står omvärlden stum inför en bräcklig fred som mest av allt drabbar de civila.