Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

I sin omedvetenhet tog han med mig hem

Jiyan Behrozy: Med nyfikenhet kommer man långt

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

KRÖNIKA » Nu har han flyttat ut, den tidigare husägaren, och jag flyttar in. Det är min tur att plantera blommor i hans trädgård. Han lämnade sin soffgrupp i altanen också. Jag har njutit av vårens varma sol de senaste dagarna. Det är drömlikt här och jag ska ge det liv, tänker jag för mig själv och tittar ut mot gräsplätten. Ingen ljög när de sa att Bohuslän är vackert. Himlens olika nyanser av ljusblåa färger och vita moln inspirerar. Kvällen nalkas och imorgon är en ny dag.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

De nya grannarna är nyfikna, hälsar och välkomnar varmt och några av dem slänger snabbt ett öga mot mitt håll när de joggar förbi. Det är kul, och det är spännande med människor som är nyfikna. Med nyfikenhet kommer man långt. Och jag, jag är ännu mer nyfiken och vill ge mig ut. Jag ska ta mig utanför det här området, för nu har jag sett det och vet att alla buskar och häckar är perfekt klippta.

LÄS MER: Jiyan Behrozy är Bohusläningens nya krönikör

Jag vet inte hur långt jag går, men en kvart har jag nog promenerat till jag äntligen får syn på någon. En liten pojke cyklar mot mig i motsatt riktning, han tittar upp och snart vänder han och cyklar förbi mig igen. Jag vet inte var jag är på väg, hur långt jag kommer gå eller vad jag kommer möta. Men jag bestämmer mig för att fortsätta gå i samma riktning som pojken cyklade. Han vet bättre än mig vid det här laget, det är jag som ska lyda honom. Jag är den som är vilsen, och han kan vägen. Han hade rätt i all sin omedvetenhet, tänk om han visste hur rätt han hade.

Han tog mig till en plats där man inte planterar blommor i sin egen trädgård, där man inte klipper gräset och häckarna själva. Ju närmare hans plats jag kommer, desto mer vill jag se. Nu spelar det ingen roll hur vilsen jag är i det nya området jag hamnar i, eller hur långt hemifrån jag är. Eller är jag hemma här? Pojken försvinner och han ersätts av parabolantenner på balkongerna. Dofterna av kryddor och mat som når mina luktsinnen är välbekanta. Betongväggarna på höghusen skulle behöva lite färg, de är gråa och dödstråkiga. Tvåvåningslägenheterna är det däremot inga fel på. Jag hör kvinnoröster och mycket riktigt står två kvinnor i färgglada tofflor och bereder picknick på de gemensamma utomhusbänkarna på gården. Några sitter i balkongen, pratar, röker och dricker öl. Det var Valborg denna dag och här gör man inte något större väsen av det.

Barnen på gården sparkar boll, precis intill ligger ett socialtjänstkontor och alldeles i närheten ett serviceboende för äldre. Det är dags för mig att återvända hem, till de perfekt klippta häckarna och min gräsplätt jag kan göra vad jag vill med. På hemvägen går en kvinna förbi mig, hon tittar på mig och ler försiktigt. Jag ler tillbaka och jag känner att huvudet inte vill bäras av min kropp längre. Det vill stanna kvar och andas in hennes ljuvliga doft istället. Så skönt, att hennes löshängande slöja över axlarna och huvudet inte täckte hennes vackra ögon.

Melodivägen, du gav mig en bit av ditt Afrika och Mellanöstern. Jag kan göra vad jag vill med min gräsplätt där jag bor, men på Melodivägens begränsande valmöjligheter finns en frihet som inte finns i de perfekt klippta häckarna.