Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingalill Sundhage Bild: Lasse Edwartz

Ingalill Sundhage: Våga tro på dig själv och förverkliga dina drömmar

Att dra iväg ytterligare en gång och den här gången till Brasilien är helt i linje med hur Pia Sundhage levt sitt liv,

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

I vår familj har vi uttrycket; "där sitter det inte fast". Vi säger det om personer som lätt kan tänka om. Som enkelt styr om sin vardag för att bistå när någon, ofta lite akut, behöver några extra händer. Det kan vara en flytt, dra upp en båt, fälla ett träd eller vara hundvakt.

Men det handlar också om personer som vill vidare, som har en nyfikenhetsådra i sig och som gärna vill pröva sina vingar och testa nytt. Som behöver utmaningar för att trivas och växa som människa och i sin profession.

Som min syster. Tänk, denna lilla tulta, som mamma kallade henne, som redan hunnit med så mycket, har energi kvar att ge sig i kast med nya uppgifter. 59 är visserligen ingen ålder men utmaningen är desto häftigare. Att bli den första utlandsrekryterade förbundskapten i det fotbollstokiga Brasilien kräver en kvinna som kan fotboll, som vet hur man plockar ut det bästa ur varje enskild spelare och samtidigt se till laget. Som Pia.

”Va´tjyven sa ho där å göra”, hade säkert pappa sagt, men med ett leende och mycket stolthet i rösten. Han blev en inbiten fotbollsfantast när han väl fick tid som pensionär att följa dottern när hon spelade på elitnivå. Mamma, också ¨hon stolt förstås, nöjde sig med att läsa om henne i tidningen.

När hon drog iväg första gången var det till Italien och Lazio. Hon skulle spela fotboll på heltid. Vi i familjen lyfte förvånat på ögonbrynen när hon bestämde sig för att dra, hon hade aldrig utmärkt sig för att vara den där äventyrslystna - snarare tvärtom - familjen och kompisarna var viktiga för henne.

Riktigt på allvar blev det när hon drog till USA första gången och blev assisterande tränare i Philadelphia. Och på den vägen är det.

Att dra iväg ytterligare en gång och den här gången till Brasilien, en helt annan kontinent där fotbollen har en ännu högre status än både i Europa och USA är egentligen helt i linje med hur hon levt sitt liv de senaste 10-15 åren. I kappsäck, nya miljöer, nya människor, nya utmaningar och med det stora äventyret framför sig. Hos henne sitter det inte fast.

Visserligen har hon pratat om ett lugnare liv, lära sig rida, spela musik få mer tid över för vänner, samtidigt var det aldrig någon som tog det på allvar. Det är helt enkelt svårt att tänka sig Pia utan fotboll. För det är där på plan, bland bollar, taktiktavlor och spelare som hon också trivs. Och jag vet att det sög rätt bra i fotbollstarmen när VM gick i Frankrike. Att än en gång få chansen att vara i den absoluta eliten är förstås svårslaget.

Så, kära syster ta på dig mammas vingar och flyg. Funkar det inte, ja då tar vi syskon bara tag i dig och pappas ankare fast förankrat i myllan och halar hem dig.

Hur svårt kan det egentligen va?

Trevlig helg!