Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

A  Friday, June 24, 2016 file photo of Britain's Prime Minister, David Cameron, speaking outside 10 Downing Street, London as his wife Samantha looks on.  Bild: Matt Dunham
A Friday, June 24, 2016 file photo of Britain's Prime Minister, David Cameron, speaking outside 10 Downing Street, London as his wife Samantha looks on. Bild: Matt Dunham

Henrik Edin: Ingen vann och alla förlorade på Brexit

Folkomröstningen splittrade landet på grund av att David Cameron inte tog ansvar för beslut Storbritannien varit med om att fatta i EU.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

Karl Staaff var statsminister i början av 1900-talet och partiledare för Liberala samlingspartiet. Han menade att rollen som partiledare innebär att man dels är fanbärare, dels är buffert och dels är spottlåda. Han förtydligade det sista med att det ligger i hygienens intresse att alla spottar åt samma håll.

Karl Staaf
Karl Staaf

Det finns en stor visdom i det påståendet. I en representativ demokrati väljs politiker för att företräda andra. Ansvarsutkrävandet tar sig ofta uttryck i spott och spe från allmänheten, politiska motståndare och möjligtvis även partikamrater. I en politisk kontext handlar därmed ansvarstagande till viss del om att klara av att vara spottlåda, och att veta när spottlådan är full.

För att förstå vad som händer utan ansvarstagande politiker kan man vända blicken västerut. Storbritanniens öde att lämna den europeiska unionen är ett slående exempel. Där finns en politisk kultur som under lång tid har kännetecknats av att ingen har velat ta ansvar för den politik som har förts i Bryssel, även om man själv har varit delaktig i den. Beslut som var obekväma har man felaktigt skyllt på andra. Tillslut var opinionen så upprörd att en folkomröstning kändes oundviklig – även om så inte var fallet.

Den mycket påtagliga konsekvensen av folkomröstningen i människors vardag var att familjer splittrades och vänskaper sades upp. David Cameron, som var premiärminister, spelade högt och satsade allt på ett kort: en folkomröstning var sista chansen för just honom att sitta kvar vid makten. Beslutet innebar att alla brittiska medborgare drogs in i en politisk konflikt som tidigare var relativt isolerad till den politiska eliten. När stridens larm hade lagt sig stod det klart att ingen hade vunnit, alla var förlorare.

Alldeles för många politiker i dag agerar på ett sätt som leder fram till liknande katastrofala situationer. Den främsta regeln för dem är att ständigt höja insatserna och inte tillåta några kompromisser. De lever på meningsskiljaktigheter och frodas i missämja. Konflikterna är deras levebröd och därför envisas de med att reducera alla politiska frågor till två motsatta alternativ. Du tvingas välja, antingen är du med i det blåa eller i det röda laget. I dag verkar det tyvärr vara lättare att inta en extrem position än att inte göra det.

Men politiska frågor är ofta komplexa, och att förenkla dem är ofta liktydigt med att försämra förutsättningarna att genomföra lyckade reformer. Långsiktig och hållbar politik kräver en seriös och nyanserad debatt. Genom att ta sig tid att lyssna finns möjlighet att hitta breda kompromisser som minskar motsättningar i samhället och som håller över tid.

Karl Staaff tvingades avgå i samband med borggårdskrisen. Fram tills dess hade han klarat av att leda landet. Men när Gustav V tog öppet avstånd från regeringen den 6 februari 1914 stod det klart att spottlådan höll på att rinna över. Karl Staaff visste då att det var dags att lämna scenen. Att han inte agerade som Cameron och faktiskt tog ansvar är sannolikt någonting vi kan vara tacksamma för än i dag. Det behövs fler politiska ledare av den kalibern.