Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jiyan Behrozy: Kroppen behöver hittas för att sanningen ska nå fram

Jiyan Behrozy: Letandet måste återuppta för att vi ska få klarhet

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

"Det här är en helt omänsklig situation. Om man inte vill berätta var Wilma är för föräldrarnas skull, så kan väl den som vet något göra det för hennes syskons skull. Hon har syskon. Hon har en systerdotter. Vi kan inte ens begrava henne. Vi vet inte hur många delar hon är i."

Det säger mamman under torsdagen och rättegångens andra förhandlingsdag, med gråten i halsen, samtidigt som hon tittar på den misstänkte pojkvännen. Det är första gången jag upplever flera journalister vara i tårar samtidigt. Under vittnesmålet sitter den misstänkte pojkvännen som kan ha bragt Wilma Andersson om livet. Han vägrar möta hennes blick.

Det är enbart när hon tittar bort som han tittar på henne. Under hela denna tid som mamman vittnar verkar han ha kvävt sina känslor. Han visar inte på några särskilda reaktioner förutom en djup sorg i blicken. Men det är varken ilska eller aggression i dagsläget, trots att han har visat på både ilska och rapphet under häktestiden.

Mamman är bestämd i sitt vittnesmål, med en tydlig och stark röst. Vid något tillfälle behöver hon hämta andan och påminna om att det har varit mycket. Men det är inte förrän hennes vittnesmål når sitt slut och hon vädjar om att få begrava hela sin dotter som rösten spricker och med väldigt skakiga händer greppar tag om sin äldre dotter, för att få stöd att kunna sätta sig på en annan plats.

Under sitt vittnesmål påtalar hon flera gånger om hur starkt hon kände att något var riktigt, riktigt fel när hon började leta efter Wilma i pojkvännens lägenhet. Nervositeten pojkvännen uppvisade när hon bad om att få gå och kolla på vinden. "Han sökte bekräftelse hela tiden på att han inte har gjort något. Jag höll mig lugn för att han skulle vara lugn, så att jag kunde titta runt".

Åklagare Jim Westerberg frågar om hon letade blodstänk på väggar och trösklar. Nej, svarar hon. "Jag kunde i min vildaste fantasi inte tro att det har gått till på det här viset".

Det starkaste argument som pojkvännens försvarsadvokat har i nuläget för att han inte skulle kunna vara den som mördat Wilma Andersson, är bland annat att pojkvännen inte kan ha varit hemma under tiden som grannar vittnat om bråk från lägenheten, alltså samma tidpunkt som han varit i Ljungskile och ännu inte kommit tillbaka till lägenheten. Hon påtalar att det har varit svårt att få andra att vittna till sin klients fördel på grund av rädsla från allmänheten.

I fyndet som polisen, och polishundarna från Tyskland har gjort på den kroppsdel som hittats i pojkvännens lägenhet finns fingeravtryck från pojkvännen på flera ställen.

Hela bilden av vad som egentligen kan ha hänt och om det finns fler personer inblandade, hade kunnat bevisas om resten av kroppen hade hittats. Det är trots allt mycket svårt att ta in hur denne unge man kan ha lyckats stycka en kropp, förvara den ena delen och gjort sig av med resten med kort varsel, där över tusen frivilliga personer och polis inte kunnat hitta det. Tar man inte upp letandet efter kroppen igen finns risken att den egentliga bilden aldrig kommer fram. Om inte pojkvännen väljer till slut att berätta vad det är som har hänt.