Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Gunilla Håkansson Chefredaktör Bohusläningen Bild: Henrik Lundbjörk
Gunilla Håkansson Chefredaktör Bohusläningen Bild: Henrik Lundbjörk

Lidandet tar inte slut med pandemin

Vi kommer snart att få se andra effekter än ensamhet av vår självvalda isolering.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

Den pågående corona-epidemin är inte den första pandemin som drabbat världen och långt ifrån den värsta sett ur dödlighet. Den dödligaste farsoten hittills är smittkoppor som härjade under flera århundraden och nästan utplånade hela befolkningar.

Däremot är covid-19 den sjukdom som orsakat starkast reaktioner från samhället. Kina stängde först ned mångmiljonstaden Wuhan, där viruset började spridas. Sedan stängde Italien ner sina värst drabbade regioner och så småningom hela nationen och därefter följde som bekant flera länder efter, allt för att skydda riskgrupperna, som riskerar att dö av viruset. Något liknande har aldrig tidigare hänt.

Men vad händer när ett samhälle stänger ner? Rent ekonomiskt får det så klart stora negativa konsekvenser på framförallt kort sikt, men också på längre sikt. Även om Sverige inte genomfört någon total nedstängning så tror jag att vi snart kommer se andra effekter av den frivilliga isolering som många i riskgrupp eller av rädsla försatt sig i. En del föräldrar har valt att hålla sina barn hemma, trots att grundskolorna hållit öppet. Nu vittnar BRIS (Barnens rätt i samhället) om att många barn mår dåligt. Utan skola har vissa barn fått för dåligt med mat och inte kunnat slå larm till andra vuxna om våld i hemmet, till exempel.

Läkarbesök som inte varit covid-19-relaterade har fått vänta, och även när människor fått allvarliga symptom som tryck över bröstet och tecken på stroke så har de valt bort akuten. Räkningen för den rädslan kommer inte betalas i kronor utan i människoliv.

Väldigt många äldre har också valt självkarantän i sina egna hem eller blivit isolerade från sina anhöriga på vårdinrättningar under pandemin. I de flesta fall har det fungerat ur smittskyddssynpunkt (även om det finns skräckexempel). Ännu står det inte helt klart vilka konsekvenser den utdragna och plågsamma ensamheten som följt kommer att få, men det är ingen vild gissning att den psykiska ohälsan till följd av detta kommer att få stora konsekvenser.

I dagens ögonöppnande reportage om Bernt, som blev uteliggare i samband med att hans fru dog, får vi en inblick i hur snabbt ett välordnat liv kan trasas sönder vid en psykisk påfrestning. När andra väljer vilken middagsmat de ska sätta på bordet väljer Bernt om han ska sova på nattbussen eller sittandes på en av Uddevallas offentliga toaletter. Chockerande! Liknande öden kan uppstå i pandemins spår, är jag rädd.