Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingalill Sundhage chefredaktör Bohusläningen Bild: Lasse Edwartz

Namnpublicering kräver alltid gott omdöme

Ingalill Sundhage: Att upprätta policys är att begränsa oss i vår gärning.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

I veckan var jag i Tidningsutgivarnas monter på Bokmässan och svarade på frågor kring utgivarskap och journalistik tillsammans med vd för TU Medier Jeanette Gustafsdotter. Rubriken var: Får det stå vad som helst i tidningen?

Vissa beslut kan verka förvirrande när vi ibland namnger och ibland anonymiserar. Man kan tycka att det borde finnas nån slags konsekvens och då och då hör jag också reportrar som önskar sig ett regelverk kring vissa journalistiska spörsmål.

Jag är av annan uppfattning. Att upprätta policys är att begränsa oss i vår gärning. Detta eftersom att det alltid beror på. Vad är det för typ av brott, för det är oftast i samband med polisära händelser som namnfrågan sätts på sin spets, som personen i fråga är anmäld för. Vi vet att brott mot andra människor, som våldtäkt, misshandel är mer laddade än exempelvis ekonomisk brottslighet. Det räcker med att blicka tillbaka till 70-talet då begreppet ”lura Sträng” på skattekronor mer var en bedrift än ett brott, och därmed inte lika skuldbelagt.

För att slippa övertramp och anmälningar till Pressens Opinionsnämnd gäller det att ha en hög lägsta nivå på redaktionen. Varje reporter har ett ansvar att göra rätt och att alltid ha ett snack med nyhetschef eller mig om skälen att namnge personen eller gatan där det har hänt eller vilka detaljer som vi ska berätta om i samband med en misshandel eller våldtäkt för att ta några exempel. I det sistnämnda fallet är det inte bara förövaren som hamnar i fokus, även offret kan fara illa ytterligare en gång om vi alltför detaljerat berättar vad som hänt.

Offentliga personer blir mer granskade än medborgaren i allmänhet. Tunga politiker är ett exempel men också vd:ar och höga tjänstemän vars gärningar påverkar många människor är av allmänintresse och kan därför komma att namnges. Men bara för att en politiker har förtroendeuppdrag i en nämnd eller sitter i fullmäktige, betyder inte det att allmänintresset är tillräckligt stort för att vi ska berätta vem som exempelvis blivit gripen för rattonykterhet, för det beror på. Men är det socialnämndens ordförande, ja då får frågan en annan dignitet, eftersom begreppet lämplighet dyker upp som ett brev på posten.

Ibland får jag frågan om jag läser allt och det gör jag alltså inte utan varje enskild reporter, chef och redaktör har ansvaret att dra i bromsen när det finns skäl att diskutera vilka detaljer som har ett tillräckligt allmängiltigt värde för publicering och att texten blir begriplig så man som läsare förstår vad som hänt. Därför är det viktigt att vi på redaktionen alltid har en levande diskussion kring etiska spörsmål som kan ge olika perspektiv i frågeställningen.

Trevlig helg!