Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Liberalen Justin Trudeau kan fortsätta som premiärminister efter måndagens val, men inte utan att behöva göra kompromisser.

Separatismen gjorde comeback i Quebéc

Richard Applebom: Högerpopulism och separatism kan åter få luft under vingarna i Kanada.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

Kommentarerna om valet i Kanada som hölls den 21 oktober har handlat mycket om att där inte finns något betydande högerpopulistiskt parti och om att landets liberala premiärminister Justin Trudeau har tappat stjärnglansen, trots att han kan regera vidare. Trudeau var dock starkt ifrågasatt före förra valet och det traditionellt sett statsbärande Liberala partiet illa ute. Genom en stark valrörelse vann Liberalerna valet 2015 och Trudeau blev symbolen för något bättre än högerpopulism och Donald Trump. Fyra år senare har han ”kommit ned på jorden” och får kritik om både person och politik från höger och vänster.

Kanada hade för inte så länge sedan ett starkt högerpopulistiskt parti och ett starkt separatistparti i den fransktalande provinsen Québec. Det var mycket nära att det blev ja till självständighet i en folkomröstning i Québec 1995. Det högerpopulistiska Reformpartiet slog genom valsystemet med enmansvalkretsar i stort ut det mer måttfulla Progressiva Konservativa (PC) partiet i stora delar av västra Kanada.

Liberalerna under premiärminister Jean Chretien vann, delvis tack vare valsystemet, flera val i rad. De sanerade ekonomin och pressade tillbaka separatisterna. Högern insåg att den inte kunde vinna splittrad och med ytterkantspolitik. Reformpartiet och PC slogs samman till Konservativa partiet och gick åt mitten.

I måndagens val fick Liberalerna flest mandat (157), trots att De Konservativa fick flest röster – 34,4 procent mot 33,1 för Liberalerna. Liberalerna saknar dock majoritet i parlamentet och kommer att behöva söka stöd från mindre partier till vänster.

Risken finns att tidigare motsättningar återkommer. Kanada tar klimathotet på allvar och har en koldioxidskatt, men släpper ut mest koldioxid per person av alla utvecklade länder. De Konservativa dominerar helt de naturresursrika och kulturellt mer konservativa provinserna Alberta och Saskatchewan. Där finns ett starkt motstånd mot koldioxidskatt och hinder för olje- och gasproduktion. Den liberala regeringen har under valrörelsen fått kritik för att göra för lite för klimatet, men mer radikala åtgärder kan öka det redan stora missnöjet i Alberta och Saskatchewan.

I Quebéc gjorde separatistpartiet BQ comeback och fick 32,5 procent av rösterna – nästan lika mycket som Liberalerna. Från att tidigare ha varit konservativt och katolskt har Québec förändrats kraftigt och hämtar numera inspiration från den sekulära franska staten. Provinsregeringen har förbjudit religiösa symboler (i praktiken mest huvudduk och turbaner) för offentligt anställda. Den vill ha språkkrav och test i ”quebeciska” värderingar för att bevilja invandrare arbetstillstånd. Det går på tvärs med Kanadas tillåtande mångkultur- och invandringspolitik, som är något av ett varumärke för Trudeau och Liberalerna. Ökad asylinvandring kan samtidigt göra den höga invandringen mer kontroversiell.

Så nog finns bekymmer de närmaste åren. Högerpopulism och separatism kan åter få luft under vingarna.