Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

EU är världens tredje största utsläppare av koldioxid, skriver Stefan Edman. Bild: PONTUS LUNDAHL / TT

Stefan Edman: Kan nya ”klimatblocket” bli vågmästare i EU?

EU-valet blev inte den stora framgång för högerpopulistiska och klimatskeptiska partier som många av oss befarat. I stället blåser en oväntat frisk grön-liberal vind över kontinenten. Ett uppenbart utslag av människors oro bland annat inför den pågående klimatkrisen. Bland yngre väljare sannolikt också en ”Greta-effekt”, åtminstone i Nord- och Västeuropa.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

I Tyskland fick De Gröna 20,5 procent av rösterna och blev landets andra största parti. I Finland blev de trea med 16 procent. Gröna krafter gick också fram i Nederländerna, Belgien, Storbritannien och Danmark. I Sverige skördade Centern och Miljöpartiet cirka 11 procent vardera.

Betyder det att EU kan driva en radikalare klimatpolitik de kommande fem åren? Förhoppningsvis. Allt beror på om parlamentets liberala och gröna block kan samarbeta och bli vågmästare mellan de traditionella maktpartierna Kristdemokraterna och Socialdemokraterna, som nu bägge – främst S – krisar och fått en historiskt svag position.

EU är världens tredje största utsläppare av koldioxid. Redan 2014 uppnåddes målet för år 2020, 20 procent minskade utsläpp jämför med 1990. För 2030 är betinget mycket tuffare, 40 procent: flera partier i årets val har lovat att höja det till 55 procent. Kommer det att gå?

Ja, men då måste Unionen använda sig av hela sin ”klimatpolitiska verktygslåda”. Handeln med utsläppsrätter för koldioxid är den effektivaste åtgärden; från 1 januari har systemet tack och lov skärpts betydligt för att 13 000 stora europeiska företag plus flyget (inom EU) sammantaget ska kunna minska utsläppen med 43 procent till 2030.

Ett annat verktyg är varje medlemslands tvingande utsläppsminskning i den så kallade icke-handlande sektorn: livsmedel, konsumtion, jordbruk, trafik. Successivt strängare utsläppskrav på nya bilar har tillämpats sedan länge, med ökad andel bränslesnåla fordon, inblandning av biodieslar och etanol, bifuelbilar, hybrider och rena elbilar.

I EU-systemet är det ju formellt bara Kommissionen som kan lägga förslag. Men ett parlament där de gröna krafterna har vågmästarroll kan givetvis driva på och tvinga fram det som måste göras.

EU måste ta på sig ledartröjan i en värld med fossilbusar som Donald Trump och ett alltjämt massivt koldrivet Kina. Det kommer indirekt att gynna jobben och ekonomin.

En sak är säker: Unionens klimatpolitik måste baseras på betydligt större rättvisa än idag – mellan stad och land och mellan låg- och höginkomsttagare. Annars växer missnöjet. Och myllan för högerpopulismen.