Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Gunilla Håkansson Bild: Edvin Bergström

Uddevallaborna - ljusets riddare

Gunilla Håkansson: Så hamnade jag med bilrumpan nästan nere i en liten bäck.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

För några veckor sedan skrev en av våra män i Lysekil, Niclas Jonasson, om hur han vill klippa sitt körkort varje gång han kört i Göteborg. Alla vägar bär till Hisingen menar han. Själv brukar jag hamna i Olskroken. I Göteborg har jag stått vid ett trafikljus som växlat från grönt till rött 15 gånger innan vi lyckades komma iväg eftersom vägen hela tiden var blockerad av annan trafik. Och när vi väl kom iväg så var det bussar, bilar, taxibilar överallt och till och med ett stort fartyg dök upp i en kanal!

tycker att Uddevalla är hur läskigt att köra i som helst

Men jag måste erkänna att jag som bott och kört bil i både Stockholm och Malmö ändå tycker att Uddevalla är hur läskigt att köra i som helst. Hur kan det vara 50 km/h inne i staden? I alla andra städer som jag brukar hamna i är det max 40 km/h. Se på Strömstad till exempel! Är det en mindre stad? Jaha, men i Göteborg är det 30 km/h i innerstaden. Det är för all del som gångtrafikant jag tycker att hastigheterna inne i stan är obehagliga. Jag läste i denna tidning att planen var att sänka hastighetsbegränsningarna under hösten 2019, men det tycks inte ha blivit av.

Som bilist tycker jag också tillvägarna till Uddevalla är värre än till Strömstad. Nermörka, tämligen smala vägar och massor av krokar och knixar innan man är ute på E6:an eller vart man är på väg. Nu har det ju varit obeskrivligt mörkt och regnigt i december, och det har inte hjälpt till. Den enda gång jag sett Bohuslän i sol under min första månad här är en kort stund på Strömstads Tidnings redaktion – lyckosamt, för där har de fantastisk havsutsikt. När jag en fredagskväll var på väg mot Malmö i hällregn bestämde jag mig för att vända om för det var så svårt att se något. Sagt och gjort, men så körde jag fel (jag lyssnade på gps:en mot bättre vetande) och hamnade på en ännu mindre och ännu mörkare väg. Jag svängde av på en grusuppfart till ett hus, tog sats för att köra ut på vägen igen och vända. Och backade en meter för långt…

– Var vägen så smal, tänkte jag häpet, med bilrumpan nästan nere i en liten bäck.

Men om vägarna är mörka så är uddevallaborna ljusets riddare. Åtminstone 70% av alla förbipasserande stannade och undrade om jag behövde hjälp. En letade upp numret till bärgning, en annan förklarade hur de skulle köra, en fjärde försökte få upp bilen utan bärgarhjälp och så kom den supereffektiva bärgaren och fixade upp Volvon som klarat sig bilen utan en skråma. Tack alla ni som stannade och hörde efter om ni kunde vara till hjälp. Det värmde mitt hjärta en av de mörkaste och regnigaste dagarna i december!