Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vad är frihet – och vem ger en rätten att tala och tänka som en vill?

Frihet, är det en känsla, en tanke, eller rätten till att göra som en vill, tala, tänka och göra. Vem ger oss denna rättighet och bör den ens ges eller ska den vara inneboende hos oss? Frihet blir problematisk när vi gräver i det, för vi definierar och upplever den olika. Ibland tar vi oss rätten att tyda vad frihet betyder för någon annan, men föreställningen och uppfattningarna om frihet har olika innebörd för var och en av oss. Jag tänker mycket på vad det innebär för mig själv, eftersom jag talar om det var jag än går.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

Ingenting får mig att känna mig så fången som när någon inte vill att jag uttrycker min åsikt. Där vill jag markera tydligt vikten av min frihet och min grundsyn i att alla får säga vad de tycker och känner. Redan i tidig ålder uttryckte jag annorlunda tankar än majoriteten av människorna runtom mig. Jag sa saker som inte förväntades av mig, helt enkelt.

Frihet kom att bli en överlevnadsfråga för mig. Jag andades frihet, skadades av frihet, sårades av frihet och stärktes av frihet. Jag tror att det började när jag översatte folksånger på mitt hemspråk till latinska bokstäver, för att dokumentera historien av musik och hålla språket och poesin vid liv. Jag började undra varför det inte finns många kärlekssånger skrivna av kvinnor, om och till män. Jag började skriva dem själv istället. Det var min frihet som tonåring, friheten att skriva gungande rader ur en kvinnas perspektiv.

Men det kan ha börjat tidigare, då jag omfamnade och tog ett hårt grepp om min frihet. Kanske var det någon gång när jag som barn fick lära mig att be en bön, men istället skrattade på bönemattan och undrade vem annars utom jag själv som hör vad jag säger? Och att jag inte förstår språket av orden jag förväntas uttrycka i denna bön. Varför skulle Gud ens ta emot denna bön, om den som ber bönen till honom inte behärskar orden? Hur kan känslan av orden han får höra, avgöra mitt öde i nästa liv, om de inte är genuina från mig?

Ja, alltså när jag första gången ifrågasatte Guds existens helt enkelt. För om han hade funnits hade det ju inte funnits några krig, tänkte jag. Och när jag ställde frågan rent verbalt fick jag som svar att det inte är han som startar dem, utan människan, och att människan måste dö för att nya ska födas.

Det fanns ingen logik i de svaren för mig. För jag tänkte tyst för mig själv: varför skapa något så fint som ett människoliv för att sedan förstöra det i krig, sjukdomar eller olyckor? Jag fick inte tänka så, men jag gjorde det. Och jag hade turen att med tiden kunna ställa de frågorna utan att någon fängslade mig, dödade mig eller tvångsindoktrinerade mig. Men jag vet att andra inte har samma tur. Människor bokstavligen dör för att få kunna ställa de frågorna.

Jag brukade vara av uppfattningen att religion inte behövs alls, och var en hård religionskritiker som ansåg att det bara skapade problem. Jag mötte till slut de som var i mest behov av religion, de som inte behövde svaren svart på vitt om vad deras öde i nästa liv blir. Jag mötte de allra fattigaste, som knappt hade vatten men använde det lilla de hade för deras renlighetsritualer innan bönen. I deras närvaro skulle jag inte skratta på en bönematta, men låta dem be sin bön ifred. För några definitiva svar behövde de inte, de behövde hoppet som tron gav dem, och deras kärlek till livet hjälpte dem att orka fortsätta dagen i misär.

Barn som föds in i vuxnas djupt rotade tankar om religion och politik ska likväl också lära sig att få kritisera, även förälderns uppfattningar. Det gäller alla religioner, och denna frihet vårdar jag ömt. Barnens rätt att få tänka, känna och utvecklas i sin takt, med stöd och vägledning från vuxna med en sund inställning till föreställningar vi inte kan bevisa eller ta på.