Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och Centerpartiets ledare Annie Lööf presenterar en uppgörelse om sänkt skatt för sju miljoner svenskar
Trots vissa likheter är det oklart om Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna slås ihop. Bild: Claudio Bresciani/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Liberalerna och centern passar bättre som särbos

Liberalerna behöver Centerpartiet mer än vad Centerpartiet behöver Liberalerna.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Idén att slå ihop Centerpartiet och Liberalerna dryftas med jämna mellanrum. Den 15/9 föreslogs det av Liberalernas före detta partiledare Bengt Westerberg i SVT, som lösning på Liberalernas svaga stöd i opinionen.

Redan på sjuttiotalet gjordes ett första misslyckat försök att förena de två partierna. På den tiden samlade de båda partierna tillsammans över trettio procent, idag ligger de på mer anspråkslösa elva procent. Att bilda ett parti med tvåsiffriga opinionssiffror, som skulle kunna bilda en bred liberal mitt i svensk politik och kanske växa sig ännu starkare kan verka lockande. För många i de två partierna går tankarna säkert till Emmanuel Macrons framgångar i Frankrike.

Frågan är dock om det är en vision som lockar väljarna lika mycket. En Demoskopundersökning på uppdrag av Liberala Nyhetsbyrån från tidigare i år pekar på att ett sammanslaget liberalt alternativ faktiskt inte har större potential än de båda partierna för sig. Endast sex procent av väljarna är säkra på att de skulle rösta på det nya partiet, att jämföra med tre respektive åtta procent för Liberalerna och Centerpartiet åtskilda. Ungefär tjugotvå procent kan tänka sig – men är inte säkra på – att rösta på partierna när de är åtskilda. Bara sexton procent överväger det sammanslagna alternativet. I det här fallet verkar två plus två vara lika med tre.

Utåt sett kan det ha verkat som att partierna närmat sig varandra allt mer. Centern har omfamnat liberalismen som ideologi fullt ut, partierna har samarbetat såväl inom Alliansen som januariavtalet. De verkar helt enkelt trivas med att kroka arm och göra gemensam sak i riksdagens korridorer.

Att inte bara kroka arm utan uppgå i samma parti kan dock bli svårare, då partiernas interna kulturer skiljer sig markant. Centerpartiet har en stark partipiska och värderar sammanhållning. I Liberalerna är det precis tvärtom. De två partiernas processer för att hantera januariavtalet var illustrativa. Medan Liberalerna bråkade inför öppen ridå och var kluvet på mitten röstade C:s förtroenderåd ja till avtalet med röstsiffrorna 56-2 – trots uppgifter om oenigheter under ytan. Vem som skulle leda det nya partiet är också det en öppen fråga: att lyckas ena två vitt skilda grupperingar är ingen enkel uppgift.

Oklart är också vad Centerpartiet skulle ha att vinna på en sammanslagning, vilket kan vara förklaringen till att det är en idé som främst lyfts av gamla folkpartister. Kalkylen verkar vara att Centerpartiet har väljarna och pengarna, och Liberalerna i sin tur kan erbjuda en spänstig idédebatt och kulturellt kapital. Sammantaget verkar det som att Liberalerna behöver Centerpartiet mer än vad Centerpartiet behöver Liberalerna.

Kanske är man inte alltid starkare tillsammans. Ska två liberala partier behövas i svensk politik behövs dock att man lyckas ha olika profil och attrahera olika väljare. Där har främst Liberalerna ett stort jobb att göra framöver. Tre procent i opinionen talar sitt tydliga språk, och vill man inte uppgå i Centerpartiet är det hög tid att agera innan man åker ur riksdagen. Sker det kan man vara säker på att Centerpartiet kommer cirkulera kring partiets lik som gamar, och försöka rädda vadhelst som räddas kan i form av väljarstöd och medlemmar till de egna leden.