Linderborg kan inte svära sig fri

Vill man prata strukturer är lösningen inte att ställa enskilda till svars.

ANNONS

“Jag var väldigt länge den enda som ifrågasatte #metoo utifrån ett pressetiskt perspektiv och ett rättssäkerhetsperspektiv. Men också ur ett ideologiskt perspektiv. Jag tycker #metoo gjorde kvinnor viljesvaga”, säger Åsa Linderborg i en intervju med SVT (4/8). Ändå fälldes hon efter sina metoo-publiceringar hösten 2017 för att ha brutit mot god publicistisk sed. Det förklarar hon dock med att hon “drogs med” och blev som alla andra.

I boken “Året med 13 månader” (Polaris 2020), skriven som dagboksanteckningar, uppmanar Aftonbladets tidigare kulturchef journalister att problematisera vad de skriver, hur det påverkar människor och vad som hände hösten 2017.

ANNONS

Och hon har rätt i att metoo-rörelsen tåls att problematiseras. Metoo-hösten innebar en förskjutning i hur vi ser på sexuella övergrepp, där många offer för sexuella övergrepp för första gången upplevde att någon lyssnade på dem. Det var på tiden. Rörelsen kom att belysa många problem – allt från kassa arbetsvillkor till att rättsväsendet är dåligt på att skydda dem som utsätts för sexuella övergrepp.

Samtidigt präglades den av en sammanblandning av problem. Trots att det må vara samma strukturer och idéströmningar som leder till å ena sidan sexualiserat våld och å andra sidan att många kvinnor känner sig tvungna – eller har svårt att säga nej – till sex är lösningarna så pass olika att det knappast tjänar till att klumpa ihop problemen. Att likställa eller i alltför hög grad jämföra till exempel våldtäkt med tafsning förminskar det förra mer än det pekar på allvaret i det senare.

Metoo-hösten initierades för att komma åt ett strukturellt problem – att sexuella trakasserier är ett omfattande samhällsproblem. Men istället för att prata om hur och varför detta kan vara möjligt, skiftade fokus till att enskilda individer fick stå till svars offentligt. Vill man prata strukturer är lösningen inte att ställa enskilda till svars.

ANNONS

Samtidigt – pratar man för mycket om strukturer blir det lätt för folk att gömma sig bakom dem och således friskriva sig ansvar för sina handlingar. Det gäller även Åsa Linderborg. När hon säger att hennes publiceringar som bröt mot pressetiska regler var en följd av att hon “drogs med” implicerar hon att det var strukturer som styrde, inte hon själv.

“Året med 13 månader” blir en påminnelse om de problem som kvarstår sedan metoo-hösten 2017. Hur motverkar vi det sexualiserade våldet utan att varken avskriva någon ansvar för sina handlingar eller förneka att samhällets uppbyggnad och historia påverkar hur folk beter sig? Hur för vi en offentlig diskussion om att samma destruktiva idéströmningar tar sig till uttryck på olika sätt – utan att förminska problem? Det är inte frågor som medger slagordsliknande svar, men de är viktiga utgångspunkter i den fortsatta debatten om metoo.

ANNONS