Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Värderingskrock. Det mångkulturella samhället innebär många avvägningar mellan olika värden. Bild: PONTUS LUNDAHL / TT /

Mångkultur handlar om mer än nya maträtter

Sverige är på många sätt ett annorlunda land jämfört med för några decennier sedan. I dag är Sverige mångkulturellt, med en stor minoritetsbefolkning från utomeuropeiska länder. En stor del av denna grupp har integrerats väl i det svenska samhället, och är arbetskollegor, riksdagsledamöter och fritidspedagoger. Men att det finns problem i ett mångkulturellt samhälle går inte att förneka.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Det är uppenbart att svenska politiker och den svenska staten inte varit beredda på de utmaningar som följer i spåren av stor invandring. Man tänkte sig att mångkultur mest handlade om att människor skulle äta olika maträtter och klä sig lite annorlunda. Det visade sig vara mer komplicerat än så. Kanske har den mångfaldsideologi som antogs efter en rad offentliga utredningar på 1970-talet, och spetsades till under 1990-talet, till och med försvårat integrationen.

Den slutsatsen är tydlig i rapporten “Samhället måste öppna sig för mångfalden”, som docent Aje Carlbom vid Malmö universitet författat på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Carlbom menar att mångfaldsideologin, med statliga bidrag till etniska och religiösa föreningar och en inställning att minoriteter kan representeras av dessa, banat väg för politisk påverkan som går rakt emot svenska jämlikhetsideal.Att islamiska organisationer med politiska anspråk nyttjar mångfaldsideologin för att nå gehör från politiker är tydligt. I sig är det inget märkligt – andra lobbygrupper arbetar på liknande sätt. Problemet uppstår i värderingskrocken när minoritetsgruppers önskan om specialanpassning krockar med majoritetssamhällets normer.

Den här konflikten återkommer i den politiska debatten med jämna mellanrum. Ett exempel rör handskakningar, där människor på grund av religiös övertygelse inte vill ta en person av motsatt kön i hand. Det gick så långt att statsminister Stefan Löfven ryckte in: “Man ska ta både kvinnor och män i hand”, slog han fast. En annan återkommande diskussion rör separata kvinnotider i kommunala simhallar, könsuppdelad idrottsundervisning i skolan och heltäckande slöja i offentligheten.

Allt detta är, var för sig, egentligen harmlöst. Att ett badhus inför tjejbad några timmar på onsdagsförmiddagar, eller att någon föredrar att hälsa med en bugning i stället för en handskakning, är egentligen bagateller. Men sammantaget blir minoritetsgruppers avvikande normer ett problem när de i hög utsträckning skiljer sig från majoritetssamhällets kultur. Att åtta av tio svenskar vill se en integrationspolitik som underlättar för invandrare att anpassa sig efter svensk kultur och svenska traditioner komplicerar saken ytterligare.

Signalen från det offentliga är dubbel. Den gamla mångfaldsideologin genomsyrar fortfarande offentliga institutioner. Samtidigt kommer statliga jämställdhetsplaner som går stick i stäv med en traditionell islamisk syn på familjen. Hur politiken hanterar denna konflikt, där gemenskapen i samhället värnas och där majoritetens vilja respekteras, samtidigt som människors rätt att leva efter sina egna övertygelser inte kränks, blir avgörande för Sveriges framtid.