KRÖNIKA • Jag känner en viss vånda över att skriva den här krönikan. Låt mig säga direkt att den inte är att angrepp på enskilda personer eller politiska partier. Inte heller en pessimistisk betraktelse över Uddevallas framtid. Tvärtom.
Så här: För en tid sedan träffade jag min gamle vän, förre näringslivschefen i Växjö. Vi talade inte ett ord om Uddevalla, bara om Växjö, kommunen där jag en gång i tiden var politiskt aktiv i fullmäktige och nämnder. En härlig och lärorik tid. Sedan dess har jag följt har jag följt Växjös utveckling – från en ganska liten landsortskommun till en stor, växande kultur- och idrottsstad med universitet och blomstrande näringsliv.
Hemligheten bakom framgångssagan? ”Viktigast har varit samförståndsandan i politiken”, sa min vän. ”Vi kan ha hårda duster i debatterna, så ska det ju vara i en demokrati. Men Växjös bästa har alltid stått i centrum, kompromissande är en ledstjärna. När besluten väl är fattade sluter alla upp på dem – och de står sig även om nästa val leder till en ny majoritet i fullmäktige. Nyckelorden är tillit, dialog, förtroende, verkstad!”
Då tänkte jag förstås på mitt kära Uddevalla. Jag vet ju hur många eldsjälar som arbetar där för kommunens bästa, bland politiker och tjänstemän. Ändå finns det förbryllande frågor som borde få svar:
Varför bråkas det så mycket och så öppet, ofta helt vid sidan av sakpolitiken? Och varför är det så ofattbart svårt att komma överens – och stå fast vid beslut som fattats även om man tillhör den förlorande sidan? Simhallen är paradexemplet. Först nu, hösten 2021 har spaden satts i jorden. Efter sjutton år av trätor och ständigt nya beslut till en kostnad för skattebetalarna på 40-50 miljoner (alltså innan hallen ens är påbörjad). Och med betydande risk för att Uddevallas image svärtas ner.
Samma med hamnen. Goda idéer och skrivna papper om förnyelse är det ingen brist på, jag minns själv hur vi i samband med Västfront 2004 besteg Skansberget med stjärnarkitekten Gert Wingårdh; han skissade då på en intressant gestaltning – som alla politiker gick i spinn för. Tio år senare började en ny hamnplanering, samma år som i Luleå, kring hamnen där. Luleå har genomfört sin plan, Uddevalla har knappt börjat (men bjudit in Wingårdh igen!)
Har det alltid varit så här, sitter denna ”kultur” i väggarna? Eller är det ett senare fenomen – och vad beror det på? Och hur ska det reformeras? För jag tror att vi kommunmedborgare anser att det måste hända något, ja vi kräver det. Vem eller vilka tar initiativet? Det brådskar. För det är till exempel inte kul att Uddevalla i Svenskt Näringslivs enkät 2021 om företagsklimat är bland de femtio sämsta av Sveriges 290 kommuner. Långt sämre än Trollhättan, de på plats 153, vi på 248.
Visst fattas det också många bra beslut i kommunen! Men Uddevalla ska vara ett hjärta i Bohuslän – med högre och friskare puls än idag!
