Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Handel. Många länder stängde sina gränser och införde exportrestriktioner i början av pandemin – en utveckling som nu vänt. Bild: Björn Larsson Rosvall/TT
Handel. Många länder stängde sina gränser och införde exportrestriktioner i början av pandemin – en utveckling som nu vänt. Bild: Björn Larsson Rosvall/TT

Emanuel Örtengren: Marknader och EU tar oss igenom pandemin

Först sågs coronapandemin som slutet för omfattande internationellt handelsutbyte och politiskt samarbete. Nu är det just de sakerna som bär oss ur krisen.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

I maj kom Världsbankens tillträdande chefsekonom Carmen Reinhart med en dyster prognos. ”Covid-19 är den sista spiken i globaliseringens kista”, sade hon i en intervju med nyhetskanalen Bloomberg.

Nu skulle fler företag knyta sina leverantörskedjor närmare sina hemmamarknader för att undvika materialbrist, något som drabbade lastbilstillverkaren Scania i mars.

Carmen Reinhart var långt ifrån ensam om att förutspå bakslag för den globala handeln och internationella organisationer som EU. I början av coronakrisen stod EU-kommissionen, som ska se till att medlemsländerna lever upp till EU:s fördrag, handfallen.

Trots att unionen bygger på fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor stängdes gränser på löpande band, och EU:s största ekonomier Frankrike och Tyskland införde exportförbud på skyddsutrustning.

Det ledde till att det svenska företaget Mölnlycke Health Care inte kunde skicka miljontals gummihandskar och ansiktsmasker till Spanien och Italien, eftersom de fastnade i Frankrike.

Globaliseringen är dock, som författaren Zachary Karabell konstaterat, en enkel måltavla, lätt att hata och omöjlig att stoppa. Den långsiktiga trenden är tydlig: Precis efter andra världskriget stod handel för bara 10 procent av den globala ekonomin; i dag utgör det mer än hälften.

Nästan inget land har heller infört nya, vittgående tullar för att bemöta krisen. Tvärtom har många länder fördjupat sitt utbyte för att snabba på den ekonomiska återhämtningen. Nyligen slöt till exempel 15 länder inklusive Kina, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland världens största regionala handelsavtal.

De globala marknadskrafterna har också drivit på utvecklingen av ett vaccin. Läkemedelsbolag svartmålas ofta, men det är deras riskvilja som vi alla snart kommer att stå i tacksamhetsskuld till. Att ta fram ett vaccin är oerhört kostsamt och det är inte säkert att investeringen bär frukt.

Trots det ville Pfizer, det företag som var först med att presentera lovande resultat från sina kliniska prövningar, inte ta emot statliga stöd. Anledningen till det var att Pfizer ville befria sina forskare från de byråkratiska krav på redovisning och politiska kontakter som följer med statlig inblandning. I stället kunde de fokusera på sin forskning.

Hur har det då gått med EU? Efter en skakig period i våras har den europeiska solidariteten nu gjort en comeback. Bland annat har EU-kommissionen slutit förköpsavtal med olika vaccintillverkare om totalt 1,2 miljarder doser.

Vaccinen är redan öronmärkta, så när de finns tillgängliga fördelas de till EU:s medlemsländer efter befolkningsmängd. Det hade varit betydligt svårare för ett litet land som Sverige att konkurrera om vaccindoser på egen hand. Vinsterna av internationellt samarbete blir knappast tydligare än så.