Är tiggeriet en fråga för kommuner eller riksdagen? Vilka åtgärder kan och bör politiken ta till för att förhindra fattigdom och utsatthet? Medan den mer långsiktiga diskussionen om hur vi löser frågan om tiggeri löper på har kommuner runt om i landet antagit eller börjat förbereda lokala tilltag. Vellinge har infört ett förbud. Vissa kommuner har börjat ta intryck därifrån. Det stora flertalet verkar avvakta.
I denna prövande tid utarbetas alltså praxis på olika håll. Här gäller det att se upp. Oavsett vad man anser om tiggeriförbud finns det skäl att vara kritisk mot det upplägg som Eskilstuna inrättade den 1 augusti.
Kortfattat går det nya regelverket ut på att tiggeri godkänns på vissa offentliga platser – så länge personen i fråga har ansökt om det och fått grönt ljus av polisen för att ägna sig åt “passiv pengainsamling”.
Att göra en ansökan kostar 250 kronor och vid avslag går det att överklaga.
Eskilstunas sätt att hantera frågan kan vid en första anblick framstå som balanserat. Kommunen är inte helt passiva inför en brännande fråga som engagerar många men tar inte heller till förbudsvägen. Men det är svårt att riktigt förstå poängen.
Kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) erkänner tiggeriet som ett problem. Han menar därför att offentliga sektorn helt enkelt nu ska börja krångla till det. “Vi byråkratiserar och försvårar. Vi får se vart det tar vägen”, som han uttrycker det (Aftonbladet 2/8).
Så kreativt. Blir handläggningen av ärendena trög är det ju bara i linje med den politiska andemeningen.
Att skapa nya uppgifter för offentlig förvaltning med det uttalade syftet att upprätta administrativ, avskräckande börda är dock direkt oseriöst. Offentlig service ska ges för att ett behov identifierats, inte för att signalera att en sysselsättning egentligen inte är önskvärd.
Om man intar positionen att tiggeri är ett hanterbart problem som vi ska börja vänja oss vid går det att argumentera för tillståndskrav som ett sätt att göra ljusskygg verksamhet synlig och få kontroll. Men Jimmy Jansson har tidigare lyft fram förändringen som ett sätt att göra något åt tiggeriet (SvD 11/7-18). Hur går det ihop?
I ivern att hitta kreativa lösningar att visa upp för övriga landet får inte kommuner börja så tvivel om vad offentlig service och dess syfte egentligen är. En kommun kan vilja förbjuda tiggeri eller grubbla vidare på andra lösningar. Att klubba en tveksam varken-eller-lösning som skapar förvirring kring den offentliga förvaltningens roll vinner däremot ingen på.
