Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den 14 april är det val till Finlands riksdag. Bild: Sebastian Müller

Miljön i centrum när pragmatiska Finland går till val

Sannfinnländarnas slogan, “rösta Finland tillbaka”, möts dock ofta med en trött suck: tillbaka till när då?

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

På söndag går finländarna till val. Det har precis varit regeringskris i landet. Regeringen, bestående av Centerpartiet, moderata Samlingspartiet och Blå Framtid, utbrytargruppen från Sannfinländarna, föll. Detta eftersom regeringen inte lyckades med mandatperiodens stora projekt: fler privata vårdaktörer och en ny politisk beslutsnivå för hälso- och sjukvården. Kritiken var hård. Många menade att reformen endast var ett sätt för Centerpartiet att öka sitt stöd på landsbygden, och att Samlingspartiet gav efter för de privata vårdbolagens intressen.

Att Finland drabbats av en regeringskris är dock ingenting som märks av på Helsingfors gator och torg en vecka före valet. Det är vår i luften. Valstugorna är välfyllda av folk som vill ställa frågor till kandidaterna eller helt enkelt passar på att knipa en gratis kopp kaffe och några lakritskolor.

Sjukvårdspolitiken är givetvis ett hett diskussionsämne. Men det är inte det enda område där regeringen gjort sig impopulär. Nedskärningarna i utbildning har också fått flera partier, bland annat liberala Svenska Folkpartiet och valets förmodade vinnare Socialdemokraterna, att protestera.

Det politiska Finland har mycket gemensamt med Sverige. Vänsterförbundet har blivit alternativet för en progressiv och välutbildad medelklass. Det talas om “Li-effekten”, som syftar på Vänsterns unga partiledare Li Andersson. I mätningar får partiet tio procent. För att tvätta bort stämpeln som ett gammalt dammigt socialistparti har partifärgen bytts från rött till rosa, och socialliberala frågor om stärkta rättigheter för transpersoner kombineras med förslag om 30 timmars arbetsvecka.

Klimat- och miljöfrågorna är också viktiga, precis som i Sverige. Inbyggd i klimatfrågan finns självbilden att Finland är ett litet land som kan göra mycket gott i världen. Det är en självuppfattning som påminner om Sveriges, om än lite mer ödmjuk.

Likt Sverige har Finland också ett framgångsrikt invandringskritiskt parti. Sannfinländarna ligger bra i opinionsmätningarna och ser ut att nå tredjeplatsen. Deras slogan, “rösta Finland tillbaka”, möts dock ofta med en trött suck: tillbaka till när då?

Likheterna till trots finns mycket som skiljer finländsk och svensk politik åt. En sådan är just inställningen till Sannfinländarna. En vanlig uppfattning är att man inte kan “frysa ut” Sannfinländarna enligt svensk modell. Detta beror antagligen inte på att finländarna skulle vara mer främlingsfientliga än svenskarna, utan för att konfliktnivån i Finland är så pass mycket lägre än i Sverige. Före valet vet de finländska väljarna inte vilka partier som kommer att bilda regering. I Sverige utser partierna en eller två fiender inför valet, i Finland väntar man och ser vad som blir bäst. Stora, pragmatiska koalitionsregeringar har varit standard.

Men i den yngre generationen anas viss längtan efter en “svensk blockpolitik” à la 2006. Det skulle framförallt gynna små partier, menar Kristdemokraternas ungdomsförbundsordförande Aleksi Sarasmaa, som med drömmande blick längtar efter en “finsk Ebba Busch Thor” samtidigt som han serverar valstugekaffe till pensionärer.

Länk till opinionsmätning från Yle: