ÖREBRO 20190504 Per Bolund valdes till nytt språkrör och grattuleras av språkröret Isabella Lövin på Miljöpartiets kongress.
ÖREBRO 20190504 Per Bolund valdes till nytt språkrör och grattuleras av språkröret Isabella Lövin på Miljöpartiets kongress. Bild: Henrik Montgomery/TT

MP:s extremer är roten till partiets problem

Partiet borde driva en miljöpolitik som har stöd i breda lager av befolkningen.

ANNONS

“Vi har inte nått ut till väljarna med vårt budskap”, brukar svaret lyda när politiker får frågor om dåliga opinionssiffror eller valresultat. I många fall förhåller det sig precis tvärtom. Vissa partier kan lyckas utmärkt med att berätta om vilka de är och vad de står för, och det är just det som skrämmer bort väljare.

Det är också så man bör betrakta Miljöpartiets bekymmer i opinionsundersökningarna inför söndagens kongress, där man väljer nytt kvinnligt språkrör efter Isabella Lövin. I en färsk mätning i Expressen (12/1) landade MP på exakt 4 procent.

Det beror varken på att partiet misslyckats med att föra ut sin politik inom miljö- eller klimatområdet eller på att väljarna anser att dessa områden är oviktiga. Frågorna har tvärtom blivit allt viktigare på senare år – 2019 kom miljö och klimat på delad femteplats i en Novus-undersökning (SVT 2/7 -19).

ANNONS

Partiets problem är att folk i allmänhet saknar förtroende för de grönas politik på området. Det är inte heller svårt att förstå varför, för i enskilda frågor är Miljöpartiet fortfarande ett extremt parti som ofta låter ideologiska skygglappar skymma sikten för verkliga förbättringar på miljöområdet. MP driver exempelvis på för en kraftig utbyggnad av det ekologiska jordbruket, trots att miljöeffekterna ofta är marginella eller till och med negativa, och att det gör markanvändningen slösaktigt ineffektiv. Man har infört godtyckliga skatter som kemikalieskatten på elektronik och snart införs även klädskatten, som beskattar kläder som inte innehåller farliga kemikalier.

I energipolitiken håller MP med en dåres envishet fast vid att Sverige ska följa i Tysklands och Belgiens spår och förlita sig på vindkraftsutbyggnad i energiomställningen – en politik som försenat kolkraftens utfasning och låser fast länderna i ett beroende av fossil gas. Som flera professorer och forskare inom växtodling pekade på för ett par år sedan (29/12 -18) gränsar MP:s hållning i GMO-frågorna till vidskeplighet – med negativa konsekvenser för både miljö och hälsa.

Det är ingen slump. Per Gahrton, en av partiets grundare, har uttryckt att det är “ekologism” och inte “environmentalism” som är MP:s ideologi. Antipatierna mot tillväxt, industri, storskalighet i såväl ekonomi som energianvändning, har tonats ned i perioder men är inbyggt i partiets DNA.

ANNONS

Med det sagt är det inte omöjligt för MP att söka inta en annan profil. Delar av partiet har ett teknikoptimistiskt förhållningssätt och även om man gärna ger sig in och petar i ekonomin förespråkar man numera ekonomisk (grön) tillväxt.

Under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons ledning 2002-2011 var partiet i allt väsentligt ett mittenparti. Det var inte långt borta att partiet ingick i en mittenregering med Lars Leijonborg som statsminister 2002.

Den vänstersväng som inleddes efter det – när Gustav Fridolin och Åsa Romson tog över – är i grunden det som fortfarande präglar MP. Om partiet vill förändra sin situation och sina opinionssiffror bör de inte försöka bli bättre på att “nå ut till väljarna”, utan slipa bort sina kanter och driva en miljöpolitik som har stöd i breda lager av befolkningen.

ANNONS