KRÖNIKA » ”Nyliberalism” har länge varit vänsterns samlande begrepp för allt som är dåligt, medan högern har antagit ”identitetspolitik” som sitt standardskällsord. All form av politisk organisering utefter sociala eller kulturella identiteter beskylls av liberaler för en människosyn som har övergett individen som sitt politiska subjekt. Grupper, menar identitetspolitikens kritiker ofta med rätta, sätts före individen.
Detta framförs helt utan kompromissvilja – att vara liberal är att vara emot identitetspolitik – förutom när det kommer till en slags identitetspolitik: nationalismen.
Nationalismen är den form av identitetspolitik som många liberaler gärna sällar sig till. Frågan är dock varför majoritetens identitetspolitik är mer acceptabel än minoritetens?
Nationalismen utgår ifrån att det finns ett värde i att vi delar nationell identitet med medborgarna i den stat vi bor i. Nationalism handlar inte enbart om värdet av medborgarskapet, utan innebär en specifik grund för medborgarskapet, nämligen nationell gemenskap och vår gemensamma nationella identitet. Världen delas således in i identitetsgrupper, ofta baserade på idén om en gemensam historia och kultur, som i sin tur avgör vilka rättigheter och skyldigheter vi kan utkräva av varandra.
För den politiska filosofins kanske kanske främsta förespråkare av liberal nationalism, den brittiske statsvetaren David Miller, är det just på grund av att vi delar en nationell identitet som vi har fler skyldigheter gentemot våra landsmän än andra.
Kritiker menar, just som kritikerna av identitetspolitik, att denna nationalism sätter nationen före individen. Individens rättigheter reduceras till vilken nation vi råkar födas i. Våra moraliska skyldigheter gentemot medmänniskor reduceras till vilka vi identifierar som en del av ”oss”.
Varför är denna indelning av människor i identitetsgrupper moraliskt förkastligt för liberaler när den sker inom staten, men eftersträvansvärd när den sker mellan stater? Detta frågar sig också en del förespråkare av så kallad normativ mångkulturalism, och brukar landa i att nationalism är bra så länge minoriteters kultur och identitet också kan åtnjuta politiskt stöd.
Identitetspolitik och nationalism delar grundsynen att politiken ska ägna sig åt att stödja, erkänna och dela upp individer utefter vilka identitetsgrupper de ingår i. Därför kan framväxten av dagens framgångsrika populistiska, nationalistiska partier också till viss del förklaras med att identitetspolitiken under decennier framhävde minoritetsidentiteter men ignorerade majoriteten i sin avsky mot nationalism. När jämlikhetspolitik kom att förknippas med att erkänna och ge status åt olika identiteter, snarare än med fördelning av resurser, började också majoriteten ifrågasätta varför deras identitet inte gavs erkännande. Enligt en politiker som Mona Sahlin fanns den inte ens.
Nu skördar liberaler med glädje det identitetspolitiken sått. En politik som utgår ifrån vem du är och vilka du tillhör, snarare än vilka rättigheter och skyldigheter du har som individ.
