Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
U.S. President Donald Trump, center, walks by French President Emmanuel Macron, center left, and German Chancellor Angela Merkel, second right, prior to a group photo of NATO leaders during a NATO leaders meeting at The Grove hotel and resort in Watford, Hertfordshire, England, Wednesday, Dec. 4, 2019. NATO Secretary-General Jens Stoltenberg rejected Wednesday French criticism that the military alliance is suffering from brain death, and insisted that the organization is adapting to modern challenges. (AP Photo/Francisco Seco) VLM153 Bild: Francisco Seco

Max Eskilsson: Nato är större än sina enskilda ledare

Max Eskilsson: Administrationens utrikespolitiska linje är på många plan frustrerande oförutsägbar vilket såklart påverkar stämningen Nato-medlemmar emellan.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

I år fyller Nato 70 år. På sina håll uppfattas alliansen som en allt annat än pigg 70-åring. Inte minst har tonläget om Natos funktion på senare tid varit högt. Alliansen har dock all anledning att fira: Utmaningar till trots har man länge varit en stark och relevant kraft – och har stor potential att vara det också framöver.

Natos jubileumsår går mot sitt slut och i dagarna hålls ett extra påkostat toppmöte i London. Inför mötet kom en debatt om alliansens syfte, som under flera år pyrt, upp till ytan.

Så sent som för en månad tog sig Frankrikes president Emmanuel Macron ton. Han talade om en hur en amerikansk osäkerhetsfaktor gradvis börjat sätta det europeiska säkerhetsarbetet på paus: “Vi upplever för närvarande Natos hjärndöd” (The Economist 7/11). Det hårda omdömet är dock inte det i sammanhanget mest intressanta. Snarare är linjen Macron sedan en tid driver om att inta en mer mjuk attityd gentemot Ryssland verkligt oroande. För även om kalla krigets dagar är förbi har den ryska revansch-lusten på senare år – Georgien-kriget 2008 var en väckarklocka och den olagliga Krim-annekteringen 2014 en ren varningssignal – visat sig med skrämmande tydlighet.

Sedan sitt tillträde 2017 har USA:s Donald Trump anklagats för oförmåga till transatlantiskt ledarskap. Det finns fog för det: Administrationens utrikespolitiska linje är på många plan frustrerande oförutsägbar vilket såklart påverkar stämningen Nato-medlemmar emellan. Till stor del har kritiken mot Trump emellertid gällt uttalanden om medlemsländer som åker snålskjuts på USA – vilket syftar på att långt ifrån alla Nato-medlemmar uppfyller den gemensamt fastslagna målsättningen om minst två procent av BNP till försvarsbudgeten. I sak har han dock rätt: Det är vällovligt att en debatt om behovet av solidariska bidrag till den transatlantiska säkerheten på allvar kommit till skott.

Ett annat smolk i glädjebägaren är medlemslandet Turkiet. Parallellt med fruktansvärda härjningar i Syrien har president Recep Tayyip Erdoğan fört Turkiet i alltmer auktoritär riktning – vilket i Nato-avseende är problematiskt med tanke på alliansens underliggande, värderingsmässiga syfte: Liberal demokrati ska främjas.

Nato har bestått i sju decennier. Det finns trots tvistefrågor skäl till fortsatt optimism. Alliansens styrka ligger i en värdegemenskap som i det långa loppet är större än vilka som utgör enskilda länders ledare för tillfället.