Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Jonas Sjöstedt. Sämsta jultomten.

Max Sjöberg: Nej Sjöstedt, verkligheten är ingen röd julsaga

Max Sjöberg: Någonstans finns en gräns för var statens roll börjar och slutar.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Inför Jonas Sjöstedts (V) jultal hade de flesta förväntat sig någon form av utspel, partiledarna håller sällan tal bara för att det är trevligt. Ändå lär många ha höjt på ögonbrynen när de fick se vad landets rödaste partiledare hade i sin tomtesäck.

Förslaget var ett “julbidrag”: Personer som gått på försörjningsstöd i mer än tio månader ska få 2 000 kronor extra i december. En julbonus att använda till skinka, sill, julklappar eller släktresor. Kostnaden för det hela beräknas till 190 miljoner kronor varje år.

LÄS MER: Vänsterpartiet föreslår julbidrag

Sjöstedt hävdar att Karl-Bertil Jonsson skulle ha varit nöjd med förslaget – och vid en första anblick är det inte svårt att sympatisera med det. För alla som varje julafton klockan 19 kunnat föreställa sig hur stor glädje den randiga sidenslipsen skänker gatflickan Beda Larsson och sett hur glatt barnen till den medellösa Harald Ljungström leker med de japanska servettringarna är det lätt hänt att hjärtat veknar en smula. Att ta från de rika och ge till de fattiga – finns det något juligare och ädlare?

Verkligheten är tyvärr inte riktigt lika enkel som en nostalgisk tillbakablick på Tage Danielssons julsaga från 1975 låter påskina. Det finns nämligen inget romantiskt, glöggdoftande skimmer kring vare sig statens eller kommunernas finanser. Inte heller finns det några undangömda guldsäckar för någon ädel Robin Hood att hämta och dela ut. När det offentliga måste göra tuffa prioriteringar hamnar inte en statlig julmats- och julklappspeng särskilt högt upp på listan.

För någonstans finns en gräns för var statens roll börjar och slutar. En julbonus för socialbidragstagare borde definitivt ligga utanför det området. Lyckligtvis finns det andra saker det offentliga kan – och bör – göra i stället.

Haralds barn blev måhända glada av servettringarna, men bättre vore om pengar hade satsats på skolorna i slumkvarteren så att barnen fått en bättre chans till en ljusare framtid. Det hade kanske också gjort att Beda sluppit försörja sig som gatflicka och för hennes julefrids skull hade det i alla fall varit bättre med fler poliser i slumkvarteren än en inslagen slips.

Och även om staten inte agerar som Karl-Bertil i juletid finns det andra som gör det. Bara en googling bort hittar du gott om organisationer som samlar in pengar, kläder och leksaker till fattiga familjer i jul. Om vi ger en slant till dem så kan staten fortsätta med sina kärnuppgifter. Det är bättre politik, även om det passar sämre i en julsaga.