SD kan komma att stödja en socialdemokratisk regering. Det meddelade partiledaren Jimmie Åkesson i utfrågningen i SVT:s 30 minuter (16/2). "Det viktiga är att vi får utväxling för vår politik”, som Åkesson uttryckte det. Det är ett intressant svar, om inte annat för att det tydliggör att SD inte – som vissa i debatten ibland försökt göra gällande – är ett borgerligt parti.
Sverigedemokraterna hör för tillfället till högerblocket och kan utgöra regeringsunderlag för en borgerlig regering, men saknar egentligen historiska kopplingar och idémässig förankring där. Visst finns det gemensamma ståndpunkter med de borgerliga partierna inom en del områden, men partiets grundsyn är snarare socialdemokrati à la svenskt 1940-tal. Nyamko Sabuni (L), som tidigare samma dag (16/2) sade i Expressen att Moderaterna snarare bör oroa sig för SD:s lojalitet än för Liberalernas, fick rätt direkt.
Tidpunkten för uttalandet är nog heller ingen slump. Snarare bör det ses som en direkt konsekvens av Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas förändrade hållning till partiet efter januarisamarbetets tillkomst och kollaps. SD har under lång tid kunnat samla både arbetarväljare och moderata väljare av den gamla skolan under ett och samma tak, enbart därför att de kunde framställa sig som den enda oppositionen till den förda migrationspolitiken – en martyrroll som förstärktes av de andra partiernas beröringsskräck och isolering.
När partiet nu inte längre är isolerade behöver man andra strategier för att växa och skaffa sig inflytande. Således öppnar man för att gå till den statsministerkandidat som betalar bäst.
Att de borgerliga partierna slutat isolera SD har för första gången tvingat dem att bekänna färg och att börja hantera de målkonflikter som riksdagsmajoriteterna normalt kräver. Det är svårt att under lång tid förena väljargrupper som egentligen är väldigt olika, något SD lär få märka när det sjunker in bland deras tidigare moderata väljare att partiet kan tänka sig en socialdemokratisk statsminister.
Det var ett av de viktiga argumenten för att behandla SD som ett parti bland andra, och nu är det tydligt att strategin fungerar. SD måste, precis som alla andra, ställas inför svåra val och sedan leva med konsekvenserna av sina beslut. Minns regeringsbildningen 2018, när Alliansen inte ens försökte tillträda eftersom man förväntade sig att bli nedröstade av den resterande riksdagen. Varför inte försöka och sedan låta SD stå till svars inför sina borgerligt sinnade väljare om att man röstat ned en moderat statsminister?
Det var inte enda tillfället SD undsluppit ett svårt val på grund av beröringsskräck, men förhoppningsvis är det slut med det nu. Därutöver är det bra att det blir tydligt för de väljare som vill vara säkra på att få ett maktskifte att det i så fall är ett borgerligt parti man bör rösta på.
