Stefan Löfven återvänder till statsministerposten, det blir det troliga resultatet av regeringskrisen. Som talman Andreas Norlén påpekade under måndagen så är det inte demokratin som är i kris, tvärtom. Allt som har skett de senaste veckorna har skett enligt grundlagens bokstav och anda.
Annie Lööf meddelade under måndagen att partiet kan släppa fram en regering ledd av Stefan Löfven, med tre krav på regeringens politik. Det handlar om tre punkter ur Januariavtalet som partiet menar måste genomföras: reformer inom arbetsrätten, strandskyddet och äganderätten av skogen. De två sistnämnda punkterna visade sig vara en kil rakt in i regeringssamarbetet. Miljöpartiets språkrör Per Bolund uttalade till Svenska Dagbladet att ”vi tänker inte förhandla bort skydd av naturen och allemansrätten”. Å andra sidan är det ju så att Centerpartiets linje när det gäller strandskydd och skogspolitik i huvudsak sammanfaller med partierna till höger. Så oavsett med vem Centerpartiet gör upp med kan de få igenom sin politik.
Centerpartiet kommer att gå i konstruktiv opposition och vill göra uppgörelser till höger och vänster, men kommer att lägga en egen budget. Detta innebär att Stefan Löfven troligen kan tillträda, utan att ha garantier för att få igenom en budget. Och det är just en förlorad budgetomröstning som Stefan Löfven har uttalat att han inte vill vara med om – för tredje gången. Problemet är att C, S och MP inte kan slå ut ett SD-stöd till en så kallad servettskiss-budget signerad M och KD. Då krävs att Vänsterpartiet också bryter parlamentarisk praxis och inte lägger rösterna i en avgörande omröstning. Men det verkar Vänsterpartiet inte göra i nuläget.
I söndags höll Nooshi Dadgostar sitt Almedalstal i SVT. Talet var retoriskt starkt och påminde – säkerligen mycket medvetet – om gammaldags socialdemokratisk politik där både välfärdsfrågor och industripolitik togs upp. Hon upprepade också Vänsterpartiets krav på inflytande över regeringspolitik och budget i paritet med partiets storlek. Alltså samma krav som Jimmie Åkesson framför för Sverigedemokraterna.
Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill ha mer inflytande. Bakom kraven finns en logisk slutsats som har betydelse för statsskicket. Både V och SD kräver i praktiken att Sverige ska övergå till majoritetsparlamentarism. Det kan innebära att partierna ingår i majoritetsregeringar. Men det kan också ske i form av ett politiskt avtal som sträcker sig över hela mandatperioden, eller i svagare form att de som bildar regering avger ett löfte om att förhandla statsbudgeten med endera partiet.
Sanna Marin leder en majoritetsregering där både Vänsterförbundet och Centern ingår. Erna Solberg regerar i Norge med ett avtal som gäller mellan alla fyra partier, oavsett vilka som för tillfället råkar vilja sitta i hennes regering. Lars Løkke Rasmussen ledde en minoritetsregering i Danmark som tolererades av Dansk Folkeparti, vars röster behövdes för att få igenom finansloven. Värt att notera är att alla tre statsministrar har tvingats till hårda förhandlingar och flera krismöten under de år de har regerat. Talesättet ”har man tagit fan i båten får man ro honom i land” gäller verkligen för de nordiska statsministrar som vill ta stöd från yttersta vänstern eller yttersta högern i parlamentet.
Andreas Norlén menar att han inte kan ta ställning till budgetfrågan när det gäller statsministeromröstningen, det är två olika regelverk som gäller. Stefan Löfven tar alltså en kris i taget. Först avgörs regeringsfrågan, tids nog kommer budgeten, strandskyddet, skogspolitiken och tusen andra frågor upp på bordet. Löfven säger att regeringen kan lägga en budget som kan vinna riksdagens stöd. Om det blir eventuella uppgörelser i finansutskottet får ”processen utvisa”. Det är nog inte en vågad gissning att vi i höst kan uppleva en ”gammaldags” budgetprocess med förhandlingar och uppgörelser i utskotten. Om Löfven inte lyckas finns det risk för att den nya regeringen Löfven blir den andra ”semesterregeringen” i svensk historia. Den första leddes av Axel Pehrsson-Bramstorp den korta perioden från juni till september 1936. Men först kan vi ta en efterlängtad semester. Det förtjänar vi alla – både politiker och medborgare.
