Högern och vänstern har länge varit varandras motpoler. Liberaler räknades till vänstern under franska revolutionen när de tillsammans med socialister stod mot de konservativa i kampen om folkstyre. Under senare år har liberalerna inkluderats i högern – bland annat på grund av sin positiva hållning till marknadsekonomi – och har i Sverige till exempel manifesterats i alliansen.
Men det har börjat ske en glidning igen. Borgerligheten knakar i fogarna. Förvisso finns det fortfarande en relativt stor minsta gemensam nämnare mellan allianspartierna, men mycket talar för att vi är vi på väg att få tre läger i det politiska landskapet: identitetsvänstern, socialkonservativa och liberaler.
Varför?
Globalisering, digitalisering och urbanisering är tre megatrender som påverkar det mesta i vår vardag. På det stora hela har de bidragit till ett fantastiskt välstånd för de allra flesta – människan har aldrig haft det så bra som i dag. Möjligheter att resa och flytta, ett större och billigare utbud av varor och tjänster, allehanda innovationer, mer tillgänglig information och underhållning – och tillfälle att själv uttrycka sig.
Ändå växer misstron och misstänksamheten. ”Vi” ställs mot ”dom”. Populister och rabulister som Silvio Berlusconi och Donald Trump väljs till ledande positioner. Sanningen urholkas av postmoderna tankar om att allt bara beror på perspektiv. Dessutom sprids en giftig misstanke om att det så kallade etablissemanget mörkar sanningen. Etablerade medier, kulturpersonligheter och myndigheter ifrågasätts.
Människor från andra länder och traditioner utmålas som hot mot samhällets sammanhållning, ekonomi och trygghet. Professor Eric Kaufmann vid University of London har undersökt varför brexit och Trump segrade. Hans slutsats är att politiken i människors medvetande inte längre handlar om jobb, jobb, jobb – eller om vård, skola, omsorg. Istället är det kultur och puls. Ett läger vill ha kontinuitet och ordning, ett annat vill ha mångfald och nymodigheter.
Invandring och handel har blivit huvudfrågor som klyver partier och forna allianser. Nationalister ställs mot kosmopoliter. Populister ställs mot pragmatiska sakpolitiker. Konservativa ställs mot liberaler.
Moderaterna har under det senaste dryga året gått från att vilja öppna våra hjärtan till att medverka till att Sverige har EU:s mest restriktiva flyktingpolitik. Under de senaste dagarna har flera ledande moderater gjort avbön från den tidigare liberala hållningen. Även på många av landets borgerliga ledarsidor har värnandet av lag och ordning, välfärdsstaten och den svenska modellen trumfat öppenhet och genomgripande reformer av de tröga arbets- och bostadsmarknaderna. Statsminister Stefan Löfven har infört gränskontroller för att han anser att Sverige inte är förmöget att ta emot fler. Identitetsvänstern bidrar till att göra grupptillhörighet till politikens kärna.
Migration – liksom all förändring – medför friktion och utmaningar som behöver hanteras. Men om de överskuggar fördelarna kommer världen att bli betydligt trängre och tråkigare. Om detta kommer den stora politiska trefrontsstriden stå under lång tid framöver.
