I coronakrisens spår har många arbetsgivare skruvat upp digitaliseringstakten och upptäckt att nödlösningarna i realiteten har många fördelar. Möten blir mer effektiva och mindre långdragna när de hålls via Zoom, Teams eller Skype istället för i personal- eller konferensrummet. Beslutsvägar har kortats och många verksamheter har återupptäckt den flexibilitet och kreativitet som uppstår när arbetsgivare plötsligt tvingas lita på att medarbetare tar ansvar och sköter sina uppgifter utan stämpelklocka.
Men det finns samtidigt risker med den sköna nya värld som uppstått. Som att man glömmer de – ibland svårmätta – fördelar som finns med att mötas ansikte mot ansikte. Särskilt viktiga är de mellanmänskliga interaktionerna i offentligfinansierade verksamheter som vård, skola och omsorg. Det är inte samma sak att träffa sin läkare via en app som att gå till vårdcentralen. Mycket av kroppsspråket och detaljerna i den kommunikation som sker i mötet mellan sjukvårdspersonal och patient går förlorad om man inte ses ”på riktigt”. Att ställa rätt diagnos eller ge bra råd är betydligt svårare via dator eller telefon.
Lika problematisk som appvården är den pågående lobbyrörelsen för att ersätta äldreboende- och hemtjänstpersonal med robotar och kameror. Med argument som förhöjd integritet och ökad livskvalitet marknadsförs lösningar vars största värde egentligen är att de sparar pengar åt arbetsgivaren. En kamera torkar inga tårar och en robot vet inte vad dina barnbarn heter. Men de är betydligt billigare än undersköterskan Gunilla med 30 års erfarenhet. Inte undra på att SKR, Sveriges Kommuner och Regioner och de privata omsorgsarbetsgivarna är bland de mest positiva och drivande i frågan.
Och nu har samma debatt nått skolan. För att minska smittspridningen började universitet och gymnasieskolor – och även en del grundskolor – i våras bedriva digitaliserad undervisning. Upplevelserna av hur det fungerar är relativt olikartade beroende på vem man frågar. De flesta lärare ser både fördelar och nackdelar, men framhåller i slutänden hur viktigt det är att när krisen är över återgå till traditionella lektioner, för att man inte skall gå miste om den dynamik och lärare-elevrelation som är helt grundläggande för en långsiktigt god undervisning. Några som däremot tycks odelat positiva är återigen SKR och övriga huvudmän som otvivelaktigt ser chansen att kunna spara både på lokalkostnader och personal.
Digitalisering har många fördelar och möjligheter. Men om vi inte samtidigt identifierar de risker som finns och lyssnar på den offentligfinansierade välfärdens professioner kan vi hamna oerhört snett. Gamla, sjuka och barn är de stora förlorarna i ett samhälle där vård, skola och omsorg i allt för stor omfattning bedrivs via skärmar.
