Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
STOCKHOLM 2020-06-05 
Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, författarna
bakom ”Genusdoktrinen” 
Foto: Staffan Löwstedt / SvD / TT / Kod: 30312
** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv) **  Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT
STOCKHOLM 2020-06-05 Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, författarna bakom ”Genusdoktrinen” Foto: Staffan Löwstedt / SvD / TT / Kod: 30312 ** OUT DN, Dagens Industri (även arkiv) ** Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Malin Lernfelt: Orättvis kvotering löser vi inte med mer kvotering

Vi måste stå upp mot all typ av negativ särbehandling och börja värdera arbetskraft efter vad de presterar.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

En person skriver i sociala medier om diskriminering på arbetsmarknaden: En tjänst utlovas utifrån personens goda kvalifikationer och erfarenhet, men går sedan förlorad eftersom en hög chef ansett att personen haft fel kön. Personen skriver också om hur andra råkat ut för liknande.

Det är vittnesmål som i en rimlig värld borde generera sympati, suckar och irritation över ett samhälle där vi ännu inte förmår utgå från kompetens och inte medfödda egenskaper vid anställningsförfaranden. Men inte. Istället möts personen hån och gliringar. Människor som normalt brukar uppföra sig respektfullt och genomtänkt vältrar sig i förakt och invektiven haglar.

Personen som berättar om sina erfarenheter är Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Han är man, vit och befinner sig åsiktsmässigt en bit ut på högerflanken. Han kommer dessutom från en akademikerfamilj vilket triumfatoriskt lyfts fram. Som om det skulle spela någon som helst roll. Det gör det inte. Detta är en fråga som är långt större än Ivar Arpi, vilket alla de arga människorna förhoppningsvis skulle förstå, om de inte lät sig förblindas av sin antipati mot en skribent vars åsikter de inte delar.

Under alltför lång tid har det förekommit negativ särbehandling på arbetsmarknaden. Kvinnor har behövt vara dubbelt så kompetenta och dubbelt så drivna som män för att ta sig fram. Många välmeriterade kvinnor har varit med om att en tio år yngre och mindre kunnig Johan, Anders eller Mats seglat förbi och kastat ankar vid just den chefstjänst som hon strävat efter. På liknande sätt har personer med utländsk bakgrund gått miste om anställningar som Anna, Lisa och Stefan fått, trots att dessa bara har ett hälften så bra meriter. Det är naturligtvis förkastligt. Hur ska någon kunna tävla med ett könsorgan eller en etnicitet? Det går inte. Ur arbetsgivarsynpunkt är det varken långsiktigt eller klokt att människor anställs utifrån vem de är och inte från vad de kan. Det gör att man går miste om massvis med kunskap, kompetens och erfarenheter.

Självklart kan det finnas ett värde i att det finns en blandning av kvinnor och män, unga och äldre samt människor med olika bakgrund på en arbetsplats. Men det är knappast viktigare eller bör väga tyngre än vad medarbetarna de facto kan.

Strävan måste vara att komma bort från magkänslor och fördomar - och skapa ett arbetsliv byggt på meritokrati, där ingen utsätts för negativ särbehandling. Men detta är anmärkningsvärt nog inte en åsikt som delas av alla.

Tvärtom tycks relativt många anse att om någon är man, vit och därtill har akademikerbakgrund bör det vara fritt fram att kvotera bort honom. Nu är det pay back-time och två fel ska göra ett rätt. Det gör det inte. Hundratals år av orättvis kvotering av en sorts medfödda egenskaper löser man inte genom att kvotera in andra. Den enda vägen framåt, om vi vill ha ett samhälle där alla har samma möjligheter, är istället att stå upp mot all typ av negativ särbehandling och börja värdera arbetskraft efter vad de presterar. Inte om de fötts som en Sarah, Gerd eller Hassan. Eller Ivar.