Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gränsen mellan Irland och Nordirland riskerar att bli kontrollerad igen, vilket riskerar att öka spänningarna. Bild: Peter Morrison

Denna artikel ingår för dig som är kund.

På Nordirland är framtiden satt i pant

Nordirland vill inte acceptera en återgång till våldet.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Kacper, expediten i tobaksaffären, har en grå hoodie med rugbymotiv på sig. Han är i 20-årsåldern, har polskt medborgarskap men är uppvuxen här i Newry, en gränsstad på den brittiska sidan av ön. Nu funderar han på att flytta tillbaka till Gdansk. Flera av hans vänner har redan återvänt till Polen, berättar han. Varför? För att möjligheterna är större där. Sedan Brexit-omröstningen är Nordirlands framtid pantsatt. Ingen investerar. Fastighetspriserna dyker, liksom pundet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

I lokalen intill har Sinn Féin, det vänsterlutande irländska nationalistpartiet, sitt lokalkontor. Även de motsätter sig Brexit. Men i deras ögon har kaoset i London åtminstone fört något positivt med sig: det har öppnat för en återförening av Irland. Nu är målet en folkomröstning i frågan.

I Brexit-kampanjerna var det inte gränsen mellan Irland och Nordirland som stod i fokus. Men det är här som folkomröstningsresultatet ställer till svårast problem. En central del av fredsavtalet som tecknades på Långfredagen 1998 var att gränsen skulle hållas öppen. Idag märks knappt att den existerar, annat än genom att vägskyltarna plötsligt skrivs i miles istället för i kilometer. Det förändras vid Brexit. Vid unionens gräns måste flödena av varor och människor kontrolleras. De gamla gränsstationerna, flera av dem bombade av irländska nationalister, måste återupprättas.

För vissa framstår en irländsk återförening som en enkel lösning. Med ett Alexanderhugg skulle den brittiska regeringen slippa gränsdragningsproblemen, och den breda majoritet på Nordirland som röstade för att stanna i EU får som de vill. Men Neale Richmond, talesperson i EU-frågor för regeringspartiet Fine Gael i det irländska överhuset, skakar lakoniskt på huvudet när han får frågan. Om Irland återförenades skulle man inte bara behöva byta allt från sjukvårds- till sophämtningssystem, utan också nationalsång och flagga. Är de irländska nationalisterna verkligen redo för det? Och allt detta när freden inte ens är en generation gammal.

Det är inte svårt att förstå vad han menar. Under ytan pyr de gamla konflikterna. För några veckor sedan sköts den 29-åriga journalisten Lyra McKee till döds i samband med upplopp i gränsstaden Derry. För övrigt en stad som officiellt heter Londonderry, men där de sex första bokstäverna på vägskyltarna ofta vandaliseras. Under våren har brevbomber med IRA som avsändare skickats till brittiska universitet, flygplatser och tågstationer.

Gamla sår slits upp, och nya kommer till i en generation som inte själva minns “the Troubles”, den som kallas Långfredagsbarnen. Dit hörde Lyra McKee, 29 år gammal. Den starka reaktionen på dödsskjutningen – från alla håll – är dock ett hoppfullt tecken. Nordirland vill inte acceptera en återgång till våldet.

Men vid sidan av det finns inga säkerheter att ställa ut om framtiden. Ingen vet ens vilken sorts utträde som väntar. Än så länge är det främst ovissheten som är Brexits pris, och det kan vara högt nog. I tobaksaffären nämner Kacper ännu en gång Gdansk. Kanske blir han kvar på ön. Men i så fall, säger han, kommer han helt säkert att flytta söder om gränsen.

Länkar:

Lyra McKee:

https://www.theguardian.com/uk-news/2019/apr/22/lyra-mckee-friends-stage-protest-derry-offices-saoradh

Brevbomber:

https://sverigesradio.se/artikel/7169418