I veckan skrev ledarskribent Karl af Geijerstam om sjukvårdens budget och framtida satsningar. Trots mer pengar till hälso- och sjukvårdsnämnderna i början av mandatperioden blev det inte mer sjukvård. Och vill politikerna se en satsning på psykiatrin får de istället mer hjärtsjukvård, som Ann-Christin Simonsson (C) hade sagt.
Så vart tar pengarna vägen? Stora organisationer brukar få så fullt upp med sig själva att de tappar bort uppdraget, i det här fallet att ge oss vård. Skrivningen i den nu tagna budgeten vittnar också om detta när man kan läsa att vården ”alltid utgår från den enskilda personens behov” och att man skapa en ”hälso- och sjukvård som leder till ett ökat värde för patienten”.
Ja, vad skulle vården annars göra, kan man undra.
På 80-talet och som landstingsanställd gick jag kursen ”Patienten i centrum”. Som jag minns det var det ett förhållandevis nytt grepp att tänka på det sättet och som ställde nya krav på oss som jobbade.
I GP kunde man tidigare i år läsa om Wästerläkarnas äldrevårdcentral i Göteborg vars mål är att anpassa vården till patienterna och inte tvärtom. Filosofin lanserades som ett nytt innovativt grepp och enligt artikeln var alla nöjda. Ovanstående borde få varenda en av oss skattebetalare att fundera.
Att lösa köproblem och låg tillgänglighet med ökade resurser är som att kissa på sig, det är varmt i början. Att bara pumpa in pengar hjälper alltså föga. Frågan man ska ställa sig är hur effektivt vården bedrivs och är organiserad. Att bedriva sjukvård i silos där kommunikationen på tvären är obefintlig, gagnar knappast effektiviteten. Jag inser att det finns massor av orsaker som skapar problem som brist på såväl läkare som sjuksköterskor, men när operationssalarna har en beläggning på så lite som 10 procent av dygnets timmar, som i NU-sjukvården, borde varje ekonomiskt ansvarig sätta i halsen.
Inom tandvården diskuterades på 80-talet att införa kvällsskift för att använda den dyra tandläkarutrustningen mer effektivt och helt i linje med patienten-i-centrum-filosofin.
Nu har politikerna i regionen uppmärksammat detta och om professionen nu också får rätt verktyg, ansvar och befogenheten att leda arbetet inom vården, har vi kommit en bit på väg. Med fokus på kärnverksamheten och med rätt attityd hos vårdpersonalen kommer man långt.
Trevlig helg!
