“Jag skäms över att vara europé”, skrev journalisten och Kina-experten Jojje Olsson i våras (In Beijing 29/5). Den nya säkerhetslag som Kina genomdrivit i Hongkong – en av orsakerna till massdemonstrationerna i staden – var ett direkt brott mot de internationella åtaganden Kina gjort om regionens oberoende.
Ändå var reaktionen från EU närmast obefintlig. EU-kommissionen uttryckte att man “följer utvecklingen noga”, att Hongkongs friheter “är betydelsefulla” och att “demokratisk debatt är det bästa sättet att bevara dessa i relation till ny säkerhetslagstiftning”.
Det är – tyvärr – bara ett av många exempel på hur både EU:s medlemsländer och unionen som helhet hanterar de kinesiska relationerna. I våras uppmärksammades exempelvis att EU:s ambassadörer tillåtit Kina att censurera en artikel om covid-19 (In Beijing 10/5). Kommissionen och medlemsländerna har inga problem att fördöma utvecklingen i Belarus eller att införa hårda ekonomiska sanktioner gentemot personer i Vladimir Putins krets. När Kina begår övergrepp är istället dialog och handel de enda verktygen i lådan. Sverige har i vissa fall försökt driva på. Utrikesminister Ann Linde (S) tog efter EU-nämndens krav upp frågan om sanktioner på ett möte med EU:s utrikesministrar i juli, men för döva öron (GP 1/7).
Money makes the world go round, som Liza Minnelli sjöng. I grunden är det ekonomiska intressen som dikterar tonen i relationerna. Det gäller för övrigt inte bara politiken, och inte bara i Europa. USA:s regering har både under och innan Donald Trump haft ett skarpt tonläge mot den kinesiska diktaturen, samtidigt som många av landets företag tvättat bort alla vassa kanter för att kunna tjäna pengar i Kina.
Det är inte en hållbar väg framåt. Det må vara en sak att världens handelsutbyte med Kina är viktigt och att det lär fortsätta. Men man kan tyvärr konstatera att tidigare förhoppningar om att ökad handel skulle leda till stärkta mänskliga rättigheter har kommit på skam. Ett nytt förhållningssätt gentemot Kina måste innebära att handeln ska kunna inskränkas eller villkoras som motmedel, att den kinesiska regimen ska kunna beläggas med sanktioner och att det är den demokratiska världen som dikterar villkoren för Kinas export och investeringar, snarare än tvärtom. Sverige och EU måste förhålla sig till Kina så som man förhåller sig till andra hårdföra diktaturer. Västvärldens företag måste på samma sätt stå upp för sina värderingar och inte anpassa sig efter minsta kinesiska irritation, bara för att marknaden är stor. Kinas geopolitiska maktambitioner kan inte tillåtas vara ohejdade, och ingen borde behöva skämmas över att vara europé.
