Förra veckan meddelade finansminister Magdalena Andersson (S) att barnbidraget höjs med 200 kronor till 1 250 kronor i månaden. Höjningen beräknas kosta skattebetalarna 4,5 miljarder kronor årligen och är en av de största satsningarna i budgeten inför valåret 2018. Regeringen säger sig vilja minska den ekonomiska ojämlikheten. “Att inte göra något åt växande klyftor är farligt”, som finansministern uttrycker det (TT/SvD 20/9).
Det är i sig inget fel på regeringens ambitioner. Sverige är fortfarande ett land där alltför många barns framtid avgörs av vilken bakgrund man har. Barn till föräldrar utan högre utbildning pluggar själva sällan vidare - bara en av fem från hem utan gymnasieutbildade vuxna påbörjar högskolestudier. Högutbildade lever i snitt sex år längre än lågutbildade, en skillnad som ökar. Dessutom har barn som växer upp i familjer med sociala svårigheter, som missbruk, själva högre risk att få liknande problem som vuxna.
Samhället måste göra något åt utbildnings- och hälsoklyftorna. Men höjda barnbidrag är ingen lösning. Det är knappast skillnaderna på föräldrarnas kontoutdrag som grusar framtidsutsikterna för dagens unga.
Bidragsnormerna är redan ganska generösa. En trebarnsfamilj kan få upp till 28000 kronor i månaden i försörjningsstöd.
Klyftorna i Sverige år 2017 utgörs snarare av mjuka värden som kunskap och hälsa. Och där finns saker att göra. Skolhälsovården går på knäna, trots att den är mycket viktig för att alla barn ska ha tillgång till bra vård. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin ringlar långa. Krisen i socialtjänsten gör att de mest utsatta barnen inte får den hjälp de behöver.
Generöst barnbidrag är visserligen inte så dåligt som en del borgerliga opinionsbildare vill göra gällande. För familjer med små marginaler gör en tusenlapp per barn mycket för att få månaden att gå ihop. Att barnbidrag ges till alla, även rika, kan tyckas orättvist. Men byråkratin som skulle krävas för att behovspröva bidraget skulle också kosta. Och även medelsvenssons ungar kan spräcka en budget utan tillskott.
Problemet är att de extra miljarder som regeringen nu skickar rakt ner i barnfamiljernas fickor skulle göra bättre nytta på andra håll i välfärden. Rent partitaktiskt är det fullt förståeligt att man ger pengar till ett flertal istället för välfärd till ett fåtal. De 1,3 miljoner svenska familjer som nu får mer pengar i plånboken kommer att skänka Magdalena Andersson en tacksamhetens tanke. Kanske de också, vilket strategerna på partihögkvarteret på Sveavägen 68 lär ha tagit med i beräkningen, skänker en röst på valdagen.
Men Socialdemokraterna verkar ha tappat sin klassanalys. För de utsatta barnens skull behöver skolhälsovården, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten stärkas. I framtiden riskerar dagens valfläsk att osa bränt. Växande klyftor kan vara farligt.
