Om omställningen av transportsektorn fortsätter i samma takt kommer Sverige att missa klimatmålen. Åtminstone enligt en beräkning från myndigheten Trafikanalys, som visar att det bara kommer att finnas runt 300 000 elbilar på de svenska vägarna om tio år – sex procent av fordonsflottan, och långt ifrån tillräckligt ur klimatsynpunkt.
Fler och bättre styrmedel behövs, enligt Klimatpolitiska rådet. Det är möjligt att det stämmer. Men den som vill slänga mer pengar efter fordonsflottan måste först göra lite mer rimliga beräkningar än Trafikanalys. Att utgå från att omställningen fortsätter i samma takt som tidigare framstår nämligen som vansinnigt för den som följer utvecklingen inom bilindustrin. De senaste åren har världens största biltillverkare investerat hundratals miljarder i elektrifiering – något som nu börjar ge resultat. Priserna sjunker, antalet modeller blir fler och mer kapabla, räckvidden ökar liksom antalet laddstolpar.
En elbil med lång räckvidd kostar inte längre en miljon kronor utan 350 000, och snart ännu mindre. Flera modeller kan köra 50 mil utan att laddas. Om utvecklingen bara fortsätter lite till, och nya tekniker gör att laddningstiderna sjunker ytterligare, finns inte längre många skäl att välja bensin eller diesel. Särskilt inte för den som förväntar sig att fossila bränslen bara kommer att bli dyrare mot slutet av decenniet.
Om Trafikanalys ska få rätt i sin prognos ska bara en av hundra svenska bilköpare trots allt detta välja el de kommande tio åren. Det är uppenbart fel. Ändå är det sådana prognoser som de klimatpolitiska åtgärderna baseras på.
Kanske är det i ljuset av det som man ska förstå åtgärder som bonus malus-systemet. Tanken är att försöka snabba på omställningen genom att laddbara bilar får subventioner, medan fossila bilar får högre fordonsskatt. Men systemet är inte baserat på reella utsläpp – stora bensinmotorer kan få sänkt pris för att de delvis drivs av el, medan koldioxidsnåla dieslar straffbeskattas – och många bonusbilar exporteras ut ur landet, för att omvandla subventionen till reda kontanter.
I dagarna lanserades kampanjen Fixa elbil. Den drivs av organisationen Gröna Bilister, och syftar till att få fler att våga välja el. På många sätt bra och logiskt, givet utvecklingen. Men varför ska kampanjen finansieras av staten, genom regeringens satsning Klimatklivet?
Svaret är att regeringen inte vågar lita på att omställningen går tillräckligt snabbt. När prognoserna är svaga skjuts mer pengar till, även om åtgärderna är ineffektiva eller har andra problem. Många minns fortfarande hur staten under alliansregeringen uppmuntrade till köp av dieselbilar som en del av miljöpolitiken. Det är samma bilar som nu straffbeskattas i bonus malus.
Det är som sagt möjligt att Klimatpolitiska rådet har rätt i att omställningstakten måste öka, eftersom fordonsflottan omsätts långsamt. Men det politiska svaret borde isåfall vara teknikneutrala styrmedel som riktas mot de faktiska utsläppen. Inte opinionsbildning och panikåtgärder som baseras på hafsiga prognoser.
