Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bevakar. Beridna poliser utanför en arena inför en högprofilerad fotbollsmatch. Bild: Björn Larsson Rosvall/TT

Polisen måste fokusera på rätt saker

Joakim Broman: Den senaste tidens spänningar mellan fotbollssupportrar och polisen beror på tveksamma prioriteringar

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

“Dalkurd körde över Syrianska – inför 76 poliser”, löd rubriken i Aftonbladet (6/5). Inför matchen i fotbollens Superetta hade hemmalaget valt att spela utan publik eftersom säkerhetskostnaderna ansågs bli för höga. Ändå valde polisen att skicka 76 poliser, sju polisryttare och en drönare till Gavlevallen.

Polisen har resursbrist. Polistätheten var under 2018 den lägsta på tio år. Under lång tid har rapporterna avlöst varandra om nedlagda förundersökningar, våldtäktsutredningar som läggs på hög och bristande förmåga att möta gängbrottsligheten. Det har också gett genomslag i politiken. I förra årets valrörelse utlovade flera partier både höjda polislöner och mer pengar till polismyndigheten.

Att polisen har för lite resurser invänder nog få emot. Men man måste samtidigt ställa frågan om styrningen av myndigheten fungerar bra, och om de resurser som finns används effektivt. “Fyra polispatruller och en helikopter är på plats. Det är två personer som har rökt på” sa polisens presstalesperson Peter Adlersson kring en insats för ett par år sedan.

Liksom fotbollsmatchen mellan Dalkurd och Syrianska är det bara ett exempel, och det är inte säkert att man kan dra några långtgående slutsatser utifrån dem. Det finns dock gott om andra exempel på hur polisen på ett strukturellt plan gör märkliga prioriteringar. När myndighetens tillståndsenhet nu reviderar föreskrifterna för skjutbanor har man plötsligt bestämt sig för att utvidga definitionen av vad en skjutbana är. Resultatet är att polisen också kommer att behöva inspektera banorna vid så kallade jaktstigar, där tillfälliga skjutstationer sätts upp i skogen för att simulera jakt.

Inför jaktsäsongen ordnas hundratals sådana arrangemang varje vecka, runt om i landet. Och trots att tiotusentals jägare deltar finns inte en enda rapport om att olyckor inträffat. Är det en rimlig användning av polisens budget att – på eget initiativ – inspektera och administrera tillstånd för detta?

Samma rättsenhet har också tagit för vana att lägga mycket resurser på vapenlicensfrågor. I vissa regioner nekar man regelmässigt tillstånd för vissa vapensorter, trots att de är typgodkända för jakt av Naturvårdsverket. När jägare eller sportskyttar överklagar drivs fallen vidare så långt det går. 2014 förlorade man ett mål som rörde geväret AR-15. Sedan dess har myndigheten drivit ytterligare runt 15 mål om samma gevär.

Den senaste tidens spänningar mellan fotbollssupportrar och polisen beror också på tveksamma prioriteringar. I försöken att få bort de olagliga bengalerna har polisen bland annat satt stopp för så kallade OH-flaggor. Det kritiseras av både klubbarna och supportföreningarna, eftersom det riskerar att innebära ett förbud mot färgglada tifon, utan att ha någon effekt på bengalanvändningen. Att motverka de positiva delarna av läktarkulturen är knappast välanvända resurser.

Inget av detta är ett argument mot ökade anslag till polisen. Men det är tydliga exempel på att styrningen av polismyndigheten måste bli betydligt bättre om förtroendet för den ska behållas. Även polisen måste lära sig att prioritera.

Länkar:

Dalkurd-Syrianska:

Cannabisinsatsen:

Polisbrist:

Jaktstigar:

Supporterfrågan: