Nattsvart. Socialdemokraternas kris har riktat bort medias uppmärksamhet från de övriga partierna
i riksdagen.
Nattsvart. Socialdemokraternas kris har riktat bort medias uppmärksamhet från de övriga partierna i riksdagen.

Politisk krismedvetenhet

Det är inte bara Socialdemokraterna, som borde drabbas av eftertankens kranka eftervalsdebatt.

ANNONS
|

Bortsett från Sverigedemokraterna, var det endast två riksdagspartier – Moderaterna och Miljöpartiet – som förbättrade sina valresultat i årets val jämfört med valresultatet 2006. Övriga partier i riksdagen tappade väljare. Det togs visserligen upp i inledningen av eftervalsdebatten. Men det tog inte särskilt lång tid innan krisen inom socialdemokratin medförde att resterande riksdagspartiers valresultat i stort sett hamnade i medieskuggan.

Det kan naturligtvis vara både en för- och en nackdel. Det är inte så att de andra partierna inte förstår att de har problem. Men då uppmärksamheten riktas mot Socialdemokraterna, får de tid att i relativ lugn och ro analysera läget. Å andra sidan kan ett sådant lugn medföra att förändringsarbetet går i stå. Det är sällan maktens innersta och sedan länge etablerade krets, som är mest förändringsbenägen eller lyhörd för den kritik som ofta spirar bland partiets gräsrötter.

ANNONS

Men då udda missnöjesyttringar går över till ett mer allmänt spritt missnöje behövs det att någon vågar ta första steget. Det krävs helt enkelt en person som – inte sällan via media – vågar sätta ord på missnöjet och ta den kritik som den som först sticker ut huvudet oundvikligen utsätts för.

Men får dessa katalysatorer av missnöjet tillräckligt med stöd underifrån kan de till slut påverka de nyckelpersoner, som har verklig makt inom partierna och få dem att förklara för partiledaren eller partiledningen att det är dags att gå, att förtroendekapitalet ohjälpligen förbrukats.

D etta kapital är olika stort i olika partier. Mona Sahlin lyckades inte skrapa ihop ett tillräckligt stort kapital under sin tid som partiledare för att sitta kvar. Hennes partiledarkollega inom den rödgröna koalitionen V-ledaren Lars Ohly tycks dock sitta på ett betydligt större förtroendekapital. Vänsterpartiet har tappat väljare i tre val i rad. Under de två sista valen har Ohly varit partiledare. I årets val var visserligen väljartappet marginellt – 0,2 procent – men trenden är tydlig. I valet 1998 fick Vänsterpartiet 11,99 procent av rösterna i år fick de 5,6 procent. Inom Vänsterpartiet har man med andra ord många goda skäl till att ompröva sin politik och möjligen även delar av sin ledning, om förtroendekapitalet börjat sina.

ANNONS

Men även inom alliansen finns det goda skäl till krismedvetenhet. I synnerhet hos Kristdemokraterna, som lever farligt nära riksdagens fyraprocentsspärr. Hade inte väljare från andra partier inom alliansen stödröstat på KD hade partiet inte klarat sig kvar. En viss krismedvetenhet har redan visat sig hos partiledningen. Bland annat har KD-ledaren Göran Hägglund aviserat att partiet ska modernisera familjepolitiken genom att släppa kravet på vårdnadsbidrag och ersätta det med något annat. Det har inte varit populärt bland många av partiets medlemmar, även om det ännu är oklart hur utbrett missnöjet med partiledningen är. Nu har det rests krav på att Hägglund ska ställa sin post till förfogande. Om kravet är befogat eller inte återstår att se.

ANNONS