Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Pride. I dag är paraden en folkfest. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Carl-Vincent Reimers: Pride borde vara liberalismens högtidsdag

Priderörelsens idéer skulle gynnas av att erkänna sitt ideologiska släktskap med liberalismen.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Det var länge sedan arbetarrörelsen i nästan varje svensk stad kunde samla tusentals för att fira socialismen. I själva verket fullkomligt bleknar de senaste årens första maj-parader till förmån för den nya tradition som blivit 2000-talets verkliga uppvisning i nationell enhet, nämligen prideparaden.

De senaste åren har prideparaden gått från att vara enbart en manifestation tillägnad sexuella minoriteter till att bli en folkfest för individuell frihet. Det syntes inte minst i Stockholm Pride som gick av stapeln i början av augusti. I tåget som kantades av hundratusentals åskådare gick inte bara representanter för civilsamhälle och näringsliv utan också våra väpnade styrkors överbefälhavare Micael Bydén.

Pride är inte längre bara ett storstadsfenomen. I år arrangeras parader från Haparanda i norr till Landskrona i söder. På så sätt når budskapet allt fler och ökar också dess folkliga förankring. Vi behöver dock inte gå långt tillbaka i vår historia för att inse att dagens starka enighet kring de principer som Pride symboliserar är resultatet av en snabb förändring. För bara några årtionden sedan möttes liknande parader av burop i stället för applåder. Hbtq-frågan hade en svag ställning i partipolitiken.

Just eftersom förändringen mot en mer frihetlig hbtq-syn sträcker sig bortom traditionella partipolitiska uppfattningar är det tragiskt att rörelsen i så hög utsträckning har kommit att definieras av vänsterpolitiska intressen. Förra året lämnade exempelvis RFSL:s tillförordnade ordförande sin post med hänvisning till att han som icke-socialist inte längre kände sig representerad av det allt mer vänstervridna förbundet. Ett annat exempel är när dåvarande Folkpartiet för några år sedan inte fick vara med på Uppsala Pride eftersom partiet försvarar marknadsekonomi.

Det är utan tvekan tal om en dyster utveckling om borgerligt sinnade personer inte välkomnas i hbtq-rörelsen. Dels för att det såklart finns många hbtq-personer som står till höger politiskt, men också för att det sviker frigörelseidéernas ideologiska ursprung.

Historiskt har liberaler varit viktiga föregångare när det gäller de värderingar om individuell frigörelse som hbtq-rörelsen hyllar. Vi kan gå tillbaka så långt som till 1700-talets europeiska upplysningstid och då verksamma liberala filosofer för att hitta frön till dagens idéer om sexuell frigörelse. Det revolutionära Frankrike blev västvärldens första land att legalisera homosexuella handlingar redan 1791, som en konsekvens av en liberal och sekulär rättsreform.

Slaveriets avskaffande, införandet av allmän manlig rösträtt och införandet av kvinnlig rösträtt är alla steg på den väg av frigörelse som under det sena 1900-talet nått fram till hbtq-rörelsen. Inte heller hade 2000-talets reformer för att erkänna samkönade äktenskap kunnat genomföras om det inte hade haft ett brett stöd hos liberala krafter.

Priderörelsens idéer skulle gynnas av att i högre grad erkänna sin ideologiska släktskap med liberalismen. I grunden handlar nämligen hbtq om något så opolitiskt som individens rätt till självbestämmande, varken mer eller mindre. Annars riskerar rörelsen att i högre grad alienera krafter, vars grundläggande värderingar man egentligen delar.