Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Lars Kriss

Lars Kriss: Regeringen löser inte problemet med mottagningen

Nyanlända förblir oproportionerligt fördelad mellan olika kommuner.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Regeringen sänker ersättningen för ensamkommande flyktingbarn. Att försämringen skjuts upp ett halvår är en klen tröst för kommunalråd som redan trollar med knäna.

Regeringens budget för 2017 har arbetsnamnet Samhällsbygget – Ansvar för Sverige. Ordvalen ska förstås signalera handlingskraft och ”nu-fixar-vi-det-här”-känsla, men hintar också om Sveriges integrationsutmaningar. Till exempel måste flera tusen ensamkommande, mestadels unga män från Afghanistan, slussas in i samhället.

Signalorden duggade också tätt när finansminister Magdalena Andersson, arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och finansmarknadsminister Per Bolund höll pressträff på tisdagen. ”Det system vi har i dag saknar kostnadskontroll”, började Andersson. ”Förra året tog Sverige emot 40 procent av alla asylsökande minderåriga till EU”, fortsatte Johansson.

Andemeningen? Nu stramar vi upp reglerna och ser över utgifterna.

I juli 2017 välter alltså S och MP över ytterligare ekonomiskt ansvar på kommunerna. De extra 40 miljonerna per år, som regeringen avsätter till kommuner som får svårt med omställningen 2017 och 2018, beskrivs som ”kaffepengar” av Pia Almström, moderat ordförande för kommunstyrelsen i skånska Kävlinge (Ekot 30/8).

I fjol tog Sverige emot 35 000 ensamkommande barn och unga. Majoriteten av de minderåriga bor på HVB-hem. Genomsnittskostnaden för en plats är 45 000 kronor i månaden. Det är alltså inte så konstigt om regeringen vill få en bättre överblick över utgifterna, och markera mot flyktingmiljardärerna som täljer guld i den mänskliga tragikens skugga.

Men att införa ett schablonbelopp på 1 350 kr per dygn, och flytta alla ensamkommande som fyllt 18 år till anläggningsboende, påverkar inte mottagningssystemets två största problem. För det första: Mottagningen förblir oproportionerligt fördelad mellan olika kommuner. För det andra: Ensamkommande förblir en socialt extremt utsatt grupp.

Den sänkta ersättningen till kommunerna leder oundvikligen till sämre boenden, mindre tillsyn och ökad risk för kriminalitet, prostitution och narkotikamissbruk bland unga asylsökande.

Hur kan regeringen kalla det för ett ”samhällsbygge” utan att skämmas?