Det var framför allt liknelserna som skilde sig åt när Allianspartierna var för sig presenterade sina kommentarer till regeringens budget under onsdagen. Regeringen gasar mer än bilen klarar av, sa Moderaternas Ulf Kristersson. Budgeten är en sockerchock, sa Kristdemokraternas Jakob Forssmed. Valfläsket luktar bränt, sa Centerpartiets Emil Källström, medan Mats Persson från Liberalerna konstaterade att det är fler som varit på den internationella rymdstationen än som fått riktiga jobb av regeringens så kallade extrajobb.
Annars kom få överraskningar under de fyra pressträffarna. I flera fall visades ungefär samma diagram och liknande beskrivningar av Sveriges utmaningar. Den viktigaste är också den som regeringen ignorerar mest: den ökade klyftan mellan inrikes och utrikes födda på arbetsmarknaden. Arbetslösheten för utrikes födda utan högre bildningen närmar sig 35 procent. För hela gruppen är den i genomsnitt 22 procent.
Att alla Allianspartier pratar om detta må vara väntat, men det gör inte behovet av reformer mindre angeläget.
Det är kanske också en viktig påminnelse om varför Alliansen finns till. Det var i samsynen om riskerna med det växande utanförskapet som de borgerliga partierna 2004 formerade sig efter åratal av blockhoppande och inbördes kannibalism.
Den samsynen finns kvar, även om smaksättningen ibland är olika. Ulf Kristersson påminde under sin budgetkommentar om att regeringen trots de senaste dagarnas rubriker om sänkt skattetryck totalt sett höjt skatterna med 60 miljarder under mandatperioden. KD pratade istället om växande vårdköer, Liberalerna om skolan och Centerpartiet om småföretagandet. Men i analysen och inom alla frågor som spelar roll finns en grundläggande gemenskap och klarsyn kring Sveriges behov. Det har inte förändrats av oenigheten i regeringsfrågan eller bråk om förtroendet för försvarsministern.
I bästa fall är regeringens budget ett harmlöst strösslande med bidragspengar. I värsta fall, och ett sådant scenario verkar allt mer troligt, skapar mandatperiodens återkommande skattehöjningar, obefintliga strukturreformer och överdådiga stimulanser en farlig situation inför nästa lågkonjunktur. Kombinerat med den expansiva penningpolitiken kan det till och med bidra till att utlösa en kris.
Det är en sorg för många väljare att Alliansen den här mandatperioden inte kunnat enas om en gemensam budget. Det hade lätt kunnat göras utan större konflikter i sakpolitiken. Men nu är den sista budgeten innan valet lagd. Alliansen måste samla sig inför nästa år. Det behöver Sverige.
