Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Foto: Fredrik Sandberg / TT kod 10080 Bild: Fredrik Sandberg/TT

Renodla ansvaret för jobben

Jessica Katz: Ansvarsfördelningen för arbetsmarknadsåtgärder bör förtydligas.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

STOCKHOLM 20171213 Arbetsförmedlingen presenterar sin prognos för arbetsmarknaden 2018–2019 under en pressträff i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT kod 10080. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Kommunerna lägger stora resurser på arbetsmarknadspolitiska insatser. Det visar en ny sammanställning från organisationen Sveriges Kommuner och Landsting. Cirka fem miljarder kronor används för att få människor i arbete runt om i landet trots att kommunerna saknar ansvar för arbetsmarknadspolitiken. Antalet personer som nås av insatserna har dessutom ökat med 5 400 från 2016 till 2017.

En stor del av åtgärderna handlar om arbetsträning, praktikplatser och subventionerade jobb – det vill säga, precis samma saker som Arbetsförmedlingen sysslar med. Motiveringen till att spendera miljarder av kommunernas budgetar är att de har gemensamma utmaningar med Arbetsförmedlingen. Däri inbegrips kommunernas uppdrag att hjälpa ungdomar och nyanlända som står långt från arbetsmarknaden.

I en intervju i Sveriges Radio (30/7) säger Leif Klingensjö, sektionschef på avdelningen för utbildning och arbetsmarknad vid SKL, att ökningen av arbetsmarknadsåtgärder på kommunal nivå bara delvis beror på det ökade antalet statligt subventionerade anställningar i framför allt kommunal verksamhet. En viktig förklaring är att kommunerna vill få fler i arbete när arbetsmarknaden är stark.

Oavsett vilka skäl kommunerna har är det dock orimligt att det offentliga dubbelarbetar och dubbelbetalar för att få folk i arbete. Ansvarsfördelningen mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen borde därför förtydligas.

Förutom att kommunerna har en bättre översikt över problembilden och större incitament att hjälpa personer med försörjningsstöd, kan de också tänkas ha tätare och bättre kontakt med lokala näringsidkare och lokal socialtjänst. En konstruktiv lösning vore därför att låta Arbetsförmedlingen hantera personer nära arbetsmarknaden, och att deltagare som befinner sig längre bort från arbetsmarknaden blir ett kommunalt ansvar.

Det är till sist kommunerna som förlorar på ökande kostnader för försörjningsstöd och minskande kommunal skattebas. Arbetsförmedlingen saknar den typen av drivkrafter.