Torka var ett av de viktigaste samtalsämnena på Världsvattenveckan, som öppnades av miljöminister Karolina Skog (MP) 27/8. Partiets språkrör Gustav Fridolin och Isabella Lövin blev i maj intervjuade om frågan av Aftonbladet. Utöver en budgetsatsning på dammar berättade de att vattenkrisen bäst bemöts med vattenförsörjningsplaner (26/5).
Som så ofta när det gäller miljöfrågor klarade sig miljöpartisterna undan kritiska frågor. En hade exempelvis varit om de vet vad en liter vatten kostar.
Svaret är i genomsnitt 4 öre per liter. Men priset sätts inte av marknaden utifrån tillgång och efterfrågan, utan av kommunerna, utifrån godtycke.
För problemet med vattenbristen är inte en fråga om planering utan om pris. Världen över finns en mängd exempel på hur politiska regleringar orsakar vattenslöseri och torka. Som Niklas Elert beskriver i boken “Människoapans utmaning” odlar Kaliforniens bönder ris i öknen eftersom de får vattnet tusen gånger billigare än stadsborna. I Saudiarabien pumpar man upp grundvatten till bevattningsjordbruket.
Ett marknadsmässigt pris på vatten på dessa platser skulle eliminera slöseriet och frigöra tillgången för mer lämpad användning.
De goda exempel som också finns gör just det, och har säkrat vattentillgången trots svåra förhållanden. Israel har vänt torka till vattenöverskott genom ökade priser och åtgärder på utbudssidan, som avsaltning av havsvatten. Även i Australien ser man tydliga effekter av en fri prissättning.
Insikten om marknadens mest grundläggande mekanism - den om tillgång och efterfrågan - har varit känd i flera hundra år, men har ändå inte nått fram till den svenska miljödebatten. Istället matas vid med artiklar om hur dåligt samvete vi ska ha över vår mandelkonsumtion, eller över att vi vattnar blommorna i rabatten.
En bättre ordning vore att vi betalade mer för vattnet, särskilt på sommaren. Det vore inte konstigare än att vi betalar mer för elen på vintern. Dessutom borde det privata ägandet över vattnet stärkas.
Kasta inte vattnet i sjön - sälj det till högstbjudande.
