Talmannen Andreas Norlén meddelade på fredagsförmiddagen att riksdagen i början av december kommer att få ta ställning till S-ledaren Stefan Löfven som statsminister. Norlén inledde sin presskonferens med att konstatera att “stämningen i nationen ger vid handen att det nu gäller att arbeta snabbt och effektivt.” I klartext: många börjar tröttna på de låsningar som hittills stoppat alla försök att bilda en ny regering.
Det är ingen hemlighet den som skapat flest låsningar är Annie Lööf, och indirekt L-ledaren Jan Björklund som så här långt valt att ta rygg på C-ledaren. Den välgörande effekten av att Lööf tidigare i veckan tvingades ge upp sitt sonderingsuppdrag är att regeringsbildningen nu kan övergå till att handla om realistiska alternativ. I praktiken innebär det att Centerpartiet och Liberalerna måste välja mellan att acceptera antingen Ulf Kristersson eller Stefan Löfven.
En M-ledd regering skulle bygga på den sakpolitiska och ideologiska gemenskap som existerar mellan de fyra allianspartierna. Tack vare att Sverigedemokraterna de senaste åtta åren kommit att inta positioner snarlika allianspartierna på många politikområden skapas goda förutsättningar för att förverkliga alliansens i grunden liberala reformagenda. Samtidigt är det värt att understryka att C och L skulle kunna avsätta regeringen om den i alltför stor utsträckning gick SD till mötes.
Att välja att ge sitt stöd till en S-ledd regering skulle bygga på en kalkyl där en sådan regering kan förmås att genomföra vissa liberala reformer. Samtidigt görs den fortsatta isoleringen av SD till det överordnade målet för riksdagens två liberala partier.
Att talmannen ger Stefan Löfven mer än en vecka att sy ihop ett förslag på regering handlar inte minst om att ge C och L tid att internt värdera dessa alternativ och ompröva sina positioner.
Samtidigt skiljer sig situationen åt för C och L. Medan det inom L finns många partiaktiva som gärna skulle samarbeta med S, är partiets väljare till stor del borgerligt sinnade och placerar sig till höger i politiken. Ett samarbete vänsterut skulle kort sagt riskera att leda till en väljarflykt som ett parti nära fyraprocentsspärren inte vill utsätta sig för.
För C är situationen den omvända. Få tvivlar på C-ledningens borgerliga hemvist. Det är heller inte inte länge sedan Annie Lööf betraktades som garanten för marknadsliberala reformer. Samtidigt är C:s väljare mer vänsterlutande, och kan i många fall tänkas prioritera isoleringen av SD som politiskt mål.
Det är svåra, men oundvikliga, vägval som nu väntar Annie Lööf och Jan Björklund.
Skillnaden mellan C- och L-väljare:
