Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Socialdemokraterna måste bestämma om man vill vara ett parti för värdekonservativa arbetare eller om man vänder sig till progressiva akademiker.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Så förlorade Socialdemokraterna arbetarklassen

Svend Dahl: Mattias Karlsson är berättelsen om Socialdemokraternas förlorade känsla för arbetarklassen.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Mattias Karlsson i Norrhult, som Sverigedemokraternas gruppledare kallas i riksdagen, är personen som i tanken borde förfölja alla förstamaj-firande socialdemokrater. SD-politikern, som nyligen uppmärksammades i en SVT-dokumentär, symboliserar nämligen mycket av det som en gång var Socialdemokraterna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

För några veckor sedan skrev S-debattören Daniel Suhonen en krönika på Aftonbladets ledarsida (5/4) där han konstaterar att han känner igen sig i den jämnårige Karlsson. “Vi har bägge ägnat våra vuxna liv åt politik. Framförallt är vi arbetarklassgrabbar som blir de första i våra familjer att bli något utanför bruket eller bygget” skrev Suhonen.

I en annan tid hade Karlsson i Norrhult sannolikt gjort karriär i arbetarrörelsen. Kanske hade det politiska och ideologiska engagemanget gjort honom till socialdemokratisk riksdagsledamot eller rentav statsråd. Mattias Karlsson är kort sagt berättelsen om Socialdemokraternas förlorade känsla för arbetarklassen.

I valstatistiken syns detta i försvagningen av S i historiskt starka fästen. Sollefteå, Haparanda, Ragunda, Kramfors och Kalix är alla platser som under 100 års tid formats av arbetarrörelsen. När rösterna i senaste riksdagsvalet hade räknats toppade de även listan över platserna där S backade mest.

Samtidigt som en fjärdedel av LO-medlemmarna, enligt SVT:s Valu röstade på SD, noterade S sina enda framgångar bland välutbildade höginkomsttagare i Stockholms innerstad.

För en betydande del av arbetarklassen upplevs S helt inte längre som en relevant politisk kraft. För en del S-aktiva ligger svaret på detta i mer av ekonomisk vänsterpolitik. För det som SD står för kan väl inte vara det som “den genomsnittlige knegaren i vårt land vill ha”, som Suhonen beskriver saken.

Det är emellertid, som opinionsanalytikern Markus Uvell påpekat i en kommentar till Suhonen, en analys som bortser från att de LO-väljare som numera stödjer SD gör det på grund av, inte trots, partiets värderingar.

Det handlar givetvis om invandringspolitiken. De som valt SD prioriterar helt enkelt en restriktiv invandringspolitik över fördelningsfrågorna. Men det handlar också om den ökade politiska betydelsen för frågor om nationell gemenskap och identitet.

I stora delar av arbetarklassen har det alltid funnits en stark betoning av konservativa värderingar som lojalitet, auktoritetstro och kulturell kontinuitet. Så länge politiken endast kretsade kring en fördelningspolitisk vänster-högerkonflikt var det inte ett problem för Socialdemokraterna att vinna stöd från både värdekonservativa LO-medlemmar och progressiva akademiker som hyllar individuella fri- och rättigheter. De två grupperna kunde båda förenas i sin tilltro till välfärdsstaten.

Men när värderings- och kulturfrågorna får politisk laddning förändras förutsättningarna. Det går inte att göra båda sidor i den kulturella konflikten nöjda med högre kapitalskatter eller generösare a-kassa. Lika lite går det att ena dagen lova ordning och reda i invandringspolitiken bara för att nästa dag skriva en amnestilag för unga män utan asylskäl, utan att väljarna märker det.