Allianspartiernas gemensamma bostadspolitiska motion som presenteras inom ett par veckor blir en av höstens viktigaste politiska händelser. När Alliansen hoppade av de blocköverskridande samtalen med regeringen i början av sommaren handlade det ytterst om bedömningen att det går att få igenom den egna bostadspolitiken i riksdagen.
Kärnan i motionen kommer att vara regelförenklingar för att underlätta ökat byggande. Det handlar exempelvis om att korta processen för överklaganden samt reformera bullerregler och strandskydd.
Även regeringen och bostadsminister Peter Eriksson (MP) talar om regelförenklingar, men har hittills inte varit beredda att gå lika långt som allianspartierna. Det enda regeringen hade att komma med i vårens förhandlingar utöver byggsubventionerna, som Alliansen motsätter sig, var ”urvattnade versioner av alliansförslag”, som Moderaternas bostadspolitiske talesperson Ewa Thalén Finné nyligen beskrev saken (P1 6/9).
Det är svårt att se varför de borgerliga partierna skulle nöja sig med en sämre variant av den egna politiken.
Det finns åtminstone tre skäl till varför Alliansens gemensamma initiativ är viktigt, utöver det uppenbara i bostadsbristen:
För det första behöver allianspartierna, när allt mer av debatten kommit att kretsa kring de skillnader som finns mellan de fyra partierna, påminna både väljarna och de politiska motståndarna om förmågan att formulera gemensamma politiska förslag. Det fungerade bra under åtta år i regeringsställning, och inget talar egentligen för att förutsättningarna försämrats sedan dess.
För det andra finns det efter förra årets debacle kring decemberöverenskommelsen en stark önskan bland många allianssympatisörer att partierna måste visa handlingskraft och ta bättre vara på sin parlamentariska ställning. I brist på en gemensam alliansbudget – i dagsläget är endast Kristdemokraternas Ebba Busch Thor på allvar intresserad – är viljan att genom konkreta förslag på centrala politikområden sätta tryck på regeringen rätt väg att gå.
För det tredje blir den bostadspolitiska motionen ett test på möjligheterna att vinna stöd i riksdagen för den typ av reformpolitik en framtida alliansregering kan tänkas föra. Om förslagen får stöd i riksdagen eller om regeringen, ställd inför ett troligt nederlag, väljer att förhandla med Alliansen utifrån ett annat styrkeförhållande än i våras, visar allianspartierna att de har bättre förutsättningar att bilda regering än de rödgröna. Faller motionen tvingas man däremot tillbaka till ruta ett när det gäller parlamentarisk strategi. Det är tre utfall som alla är överlägsna att vänta in valet 2018.
Det är denna typ av politisk beslutsamhet som krävs om Alliansen ska vinna nästa val. Att ägna ytterligare två år åt att vänta stärker inte bara Stefan Löfvens position som statsminister. Framförallt innebär det att värdefull tid för reformpolitik går upp i rök.
