Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Reform. När riksdagens två kammare slogs ihop växte blockpolitiken fram. Bild: Henrik Montgomery/TT
Reform. När riksdagens två kammare slogs ihop växte blockpolitiken fram. Bild: Henrik Montgomery/TT

Gustav Juntti: Så har enkammarsystemet påverkat svensk politik

Ny bok om regeringsbildningar ger insikter i hur extrema partier utvecklas parlamentariskt.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Före 1971 fanns inga block i svensk politik. Det ändrades med den grundlagsreform som trädde i kraft det året, då riksdagens två kamrar blev en och valsystemet gjordes om.

Den tidigare statsministern Ingvar Carlsson (S) har i sina memoarer kallat det “oansvarigt” att en sådan “omstöpning av villkoren för politiskt beslutsfattande äger rum utan offentlig analys och debatt”.

Statsvetaren Magnus Isberg tar dock det ansvaret. I sin nya bok “Blockpolitikens vara eller icke vara” analyseras regeringsbildningar mellan 1971 och 1982. Reformerna missgynnade stora partier – främst S, som haft egen majoritet i första kammaren i tre decennier. Efter två kompromisser nöjde man sig dock.

De borgerliga fick lova att inte valsamverka i det nya systemet. Och spärrgränsen för att komma in i riksdagen sattes till 4 procent – högre än vad S ville för att Vänsterpartiet kommunisterna (Vpk) enklare skulle ta sig in, men lägre än de borgerligas önskan för att hålla dåvarande KD ute.

Vpk, som enligt Isberg dittills setts som odemokratiskt, “osvenskt” och omöjligt att samarbeta med var reformens enda vinnare. Med en försvagad position i kammaren behövde S-väljare rösta kommunistiskt för att maximera chansen för socialistisk politik. Ett vänsterblock var fött.

Sedan dess har kantpartier som MP, KD och SD kommit in i riksdagen. Då liksom nu var första instinkten att hålla dem ute för sin demokratiska opålitlighet. Och då liksom nu växte insikten om att det ger kantpartier en oproportionerlig oppositionsroll.

I dag klyver det här Allianspartierna. Liberalerna är i upplösningstillstånd. Partiledningen vill lämna Januariavtalet. Tongivande förbund och politiker är i öppen opposition. Det stänker även på C, som desperat försöker få vägvalen inom L att framstå som en kamp mellan gott och ont.

Många menar att partierna i dag cementerar blockpolitiken. Utifrån de historiska mönster Isberg avtäcker är det dock som att säga att man vill ha ett system som gynnar stora partier.

Men väljarna har gladeligen hållit kvar C, KD, MP och V i riksdagen i decennier för att de erbjuder något den gamla tidens parlamentarism aldrig gav: En röst och en chans utkräva ansvar.

Riksdagens förstakammarsal finns kvar och används för partimöten. Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Riksdagens förstakammarsal finns kvar och används för partimöten. Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT

Och de stora statsbärande partierna, dit såväl C som dåvarande Folkpartiet räknades, har förr eller senare accepterat det. Historiskt sett har den moderna parlamentarismen alltså en uppenbart tämjande inverkan på ytterlighetspartier.

För Vpk och C gick det ungefär 30 till 40 år mellan partiernas mest extrema period av kommunism respektive rasbiologi och antisemitism och att de accepteras som åtminstone passivt underlag för en regering. För KD och MP gick det snabbare, sannolikt på grund av deras mildare bakgrund. Räknat från SD:s mest extrema period hägrar, historiskt sett, politisk stugvärme.

Det behöver alla partier förhålla sig till. Både december- och januariöverenskommelserna har försökt hantera den insikten med begränsad framgång, och på sätt som samtidigt lamslagit mycket av riksdagens sakpolitiska reformarbete. Som Isbergs bok visar kommer historien dock ikapp också de mest svårsmälta besluten att skapa handlingskraftiga regeringar.

Andrakammarsalen används bland annat för konstitutionsutskottets utfrågningar. Bild: Noella Johansson/TT
Andrakammarsalen används bland annat för konstitutionsutskottets utfrågningar. Bild: Noella Johansson/TT

Första kammaren i det gamla riksdagshuset, numera Kammarrätten i Stockholm. Bild: Wikipedia
Första kammaren i det gamla riksdagshuset, numera Kammarrätten i Stockholm. Bild: Wikipedia

Andra kammaren i det gamla riksdagshuset. Nere till vänster kan man skymta Karl Staaf. Bild: Wikipedia
Andra kammaren i det gamla riksdagshuset. Nere till vänster kan man skymta Karl Staaf. Bild: Wikipedia