Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ledarskifte. Nyamko Sabunis partiledarskap handlar om att Liberalerna ska överleva som politisk kraft. Bild: Henrik Montgomery/TT

Svend Dahl: Så kan Nyamko Sabuni rädda Liberalerna

Svend Dahl: De interna striderna inom L har en tendens att präglas av en oförsonlighet och aggressivitet som saknar sakpolitisk grund.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Att Liberalernas landsmöte på fredagen väljer Nyamko Sabuni till ny partiledare handlar ytterst om att partimedlemmarna gjort bedömningen att den tidigare integrationsministern är den som är bäst lämpad att ge Liberalerna en nystart.

För många medlemmar är detta en fråga om partiets överlevnad. I Europaparlamentsvalet fick L mindre än tre procent av rösterna i mer än hälften av landets kommuner.

Sabuni står nu inför tre utmaningar. För det första behöver hon återupprätta Liberalernas trovärdighet bland de väljare som på valdagen väljer mellan den moderata och den liberala valsedeln. Det är en väljargrupp som alltid varit av avgörande betydelse för L, men som gått förlorad i och med januariöverenskommelsen med den rödgröna regeringen.

För det andra krävs ett svar på hur L ska differentiera sig från konkurrenterna om de liberala väljarna, Centerpartiet och Moderaterna. Det finns utan tvivel utrymme för flera liberala partier i svensk politik – det danska folketinget rymmer tre – men i längden är det senaste årets situation, där C och L valt en snarlik politisk profil såväl som en identisk parlamentarisk strategi, ohållbar.

För det tredje måste Sabuni undvika att malas ned i de interna strider som präglat Liberalerna sedan början av 2000-talet. Att hon genom medlemsomröstningarna har fått ett tydligt förnyelsemandat direkt från medlemmarna ökar chansen att lyckas med detta.

De interna striderna inom L har en tendens att präglas av en oförsonlighet och aggressivitet som saknar sakpolitisk grund. Om L ska överleva måste detta få ett slut. I de flesta sakfrågor – från språkkrav till LSS – är partiliberalerna överens.

Liberalernas idag mest framgångsrika politiker, Landskronas kommunalråd Torkild Strandberg, som i valet i höstas fick 34,2 procent av rösterna, är ett bra exempel på detta.

Sedan L tog över styret i kommunen efter valet 2006 har man förbättrat skolresultaten för nyanlända barn och unga, stärkt kulturlivet, minskat plastnedskräpningen längs Öresund, ökat tryggheten i stadskärnan och minskat bidragsberoende. Det är politik som liberalpartister, oavsett vilken sida man stått på i partiledarstriden, borde kunna vara stolta över. Ändå är Strandberg internt kontroversiell och lyfts sällan fram som en källa till inspiration. Det har förhindrat Liberalerna att lära av den politiker som tydligare än någon annan på senare år lyckats göra liberal politik relevant för väljarna.

I våras skrev Strandberg en artikel i partitidningen NU (2/5) där han konstaterar att liberalismens styrka ligger i dess förmåga “att genom konkreta politiska resultat ge människor möjligheten att känna sig trygga och kunna känna att världen ligger öppen för dem” och att det är ett budskap “som borde vara som allra starkast där känslan av ofrihet och pessimism är som störst.” Industrikrisens Landskrona var en gång en sådan plats. Men perspektivet är förstås lika relevant i utanförskapsområden eller på landsbygden där människor känner sig bortglömda.

Detta är en god utgångspunkt när en ny partiledning tar sig an uppgiften att återupprätta Liberalerna som politisk kraft.