Barn är vanedjur. De behöver ordning, reda och rutiner för att att känna sig trygga. De behöver också närvarande vuxna som de kan bygga långsiktiga relationer med . Såväl i hemmet som i skolan. När en ny rapport från Skolinspektionen visar att 12 procent av niondeklassarna inte känner sig trygga i skolan, och hela 16 procent uppger att de är rädda, antingen för andra elever eller för skolpersonal, torde det inte komma som en överraskning.
En av de mest signifikanta förändringarna i skolan de senaste decennierna är upplösningen av normer och regelsystem. När lärarens roll i förhållande till eleverna har blivit luddig och när den vuxne i klassrummet förlorar sin auktoritet som kunskapsförmedlare och förvandlas till en kompis, skapar det en otrygghet. För både barn och vuxna.
Den ohållbara situationen förvärras också av den höga omsättningen på lärare på många skolor. Den otydliga lärarrollen i kombination med fler undervisningstimmar, resursbrist, enorma mängder administration och ett stort tryck från föräldrar och som på olika sätt vill påverka det som sker i skolan, har lett till rekordhöga sjukskrivningstal hos såväl grundskole- som gymnasielärare.
Siffror från Försäkringskassan visar att mellan 2012 och 2015 ökade sjukskrivningarna bland grundskollärare med 57 procent. Tiotusentals lärare går i dag hemma, huvudsakligen till följd av utmattningsdepression och andra stressrelaterade åkommor. Dessutom visar en undersökning från Lärarnas riksförbunds tidning Skolvärlden, att tre av fyra lärare funderar på att lämna yrket.
Tveklöst bidrar detta till ökad otrygghet. Försvinner gång på gång de vuxna i skolan som barnen börjat bygga upp en förtroendefull relation till känns det till slut inte meningsfullt att ens försöka. Konsekvensen blir det som Skolinspektionen också pekar på i sin rapport: att allt färre elever vet vem de ska prata med om någon mår dåligt eller behandlas illa.
Var fjärde elev i årskurs nio anser inte heller att skolan arbetar tillräckligt aktivt med att förhindra kränkningar och att de vuxna i skolan inte reagerar när de får reda på att en elev utsatts. Det är inte särskilt orimligt att utgå ifrån att det faktum att lärarna själva mår dåligt, känner sig illa behandlade och därtill ofta är underbemannade många gånger gör det svårt för dem att finnas där för eleverna, uppmärksamma mobbning och gripa in när det blir bråk.
Vill man komma till rätta med stöket och den ökade otryggheten i skolan finns det bara ett sätt. Och det är inte projekt eller temadagar.
Tryggheten börjar och slutar med lärarna. Lärare som tillåts ha en tydlig auktoritet, som har en godtagbar arbetsbelastning och som därför orkar stanna kvar och engagera sig långsiktigt i såväl skolan som sina elever är den bästa garanten för att barnen skall må bra, känna tillit och få studiero. Det är där varje rektor som nu sitter på en skola som pekas ut som otrygg av Skolinspektionen måste börja. Redan idag.
